på bussen på väg hem-hem. ska bli skönt att komma bort lite. funderar och funderar på framtiden, våren.
något har hänt, något säger mig att saker aldrig kommer bli som de var, och saker kommer aldrig bli bra igen. någon har sagt något som förändrat allt. och jag känner lite för att ge upp. vara värdelös, arbetslös till våren, för jag orkar inte konfliktera just nu. för jag pallar inte att leva upp till andras krav på mig. krav som är orimliga för dem själva också. jag lever efter min plan så gott jag kan just nu. gör saker jag mår bra av, tycker är roliga, vilar och är ensam mycket. och jag märker ju vad det är jag tycker är roligt. men när jag berättar att jag vill satsa på det så möts jag av en reaktion som säger mig just det, att något har hänt.
men i helgen är det jag-tid som gäller. göra saker som jag orkar och vill och har lust med. vila. umgås. prata, skratta, dricka the och åka pendeltåg fastän jag har körkort.
mest av allt är jag lycklig lycklig lycklig över att känna att jag längtar igen. att jag vill. att jag ser ljuset mitt i höstmörkret och att även om saker inte blir som de var och saker jag varit i inte kommer bli bra igen så kommer mitt liv att bli precis så underbart som det ska. för jag vet att jag delar mitt liv med Livet självt. och det är den största nåden.
love
A
torsdag 19 november 2009
onsdag 11 november 2009
efterdyningar
jobbar järnet för att hitta balans. att finna balanser. en lärarutbildningsbok, just det. tror inte den kan hjälpa mig nu.
ingen kommer undan inte ens i sverige som veronica maggio säger.
tänkte jag skulle skriva ett litet inlägg för att stilla oro (?) som väcks av förra inlägget.
jag mår okej.
jag går upp på morgonen och ser fram emot saker jag gör, fast ganska mycket av det jag gör går på rutin för jag känner att jag måste ha hjälp att hålla någon form av struktur.
när man står lite sådär halvt vid sidan om livet är det lätt att man observerar mycket och tänker på andra människor, hur de är, vad de gör, hur de reagerar. men tankarna blir liksom inte raka utan kurviga och trassliga. deras ord om sig själva stämmer inte med vad de gör. jag tycker det är rätt fascinerande. att de inte ser hur andra människor uppfattar dem.
jag SKA ta tag i att prata, men jag vet inte vad jag ska säga liksom. jag vet ju inte vad jag tänker och känner. och jag blir så sjukt trött på att så många människor hela tiden uttrycker sig som om de vet bättre och har svar på hur jag ska göra för att må och som om de vet mitt problem och som om de också har varit där jag är. jag har svårt att tro det. jagvet att många har det tufft och jobbigt. men jag tror inte alls att de vet hur det känns att vara jag. det märks så tydligt när man faktiskt på riktigt möter någon som upplevt liknande känslor. det är som att man ser det i deras ögon och som att de fattar att jag inte (i alla fall just nu) orkar höra dem säga hur bra allt kommer bli om ett tag och att allt kommer lösa sig och så. jag kan få leverera klyschorna tack. när jag inte orkar svara på den där idiotiska frågan hur det är. då kan jag få svara huvudet upp och fötterna ner, men det ska nog bli bra snart och le så att alla mina sneda tänder syns och så ska jag vifta bort klumpen som jag inte vill blotta alltid även om den nästan alltid sitter där och gör ont. de som vet vad det handlar om delar hela sitt liv i en enda smärtfylld blick och man vet att de förstår och står bredvid en i allt. en del som inte förstår är hjärtskärande ärliga med det men visar att de förstår att det gör obegripligt ont och man kan inte låta bli att älska dem så mycket för det.
den andra typen av människor som man vill umgås med är de som behandlar en som om allt var bra och som vågar ha roligt med en och som liksom ger en sådana där livsfyllda stunder.
men jag orkar inte prata om det. inte jämt. inte med vem som helst. och inte med folk som tror att de vet så himla mycket om hur det är...
när jag processar mitt liv så stämmer inte bilden riktigt. och min självbild är precis lika skev som jag reflekterar över andras. för jag har förändrats. jag är inte den jag var. jag beter mig inte som jag trodde jag gjorde och jag beter mig definitivt inte som jag vill.
jag är inte säker på att jag tänker elaka tankar om mig själv eller att jag egentligen är ledsen. det jag känner är ju smärta. en inre smärta som gör så sjukt ont att jag blir ledsen och uppgiven av det. ledsenheten kommer efteråt, inte först.
undviker konsekvensanalys och framtidsdrömmar. de gör ondast.
A
ingen kommer undan inte ens i sverige som veronica maggio säger.
tänkte jag skulle skriva ett litet inlägg för att stilla oro (?) som väcks av förra inlägget.
jag mår okej.
jag går upp på morgonen och ser fram emot saker jag gör, fast ganska mycket av det jag gör går på rutin för jag känner att jag måste ha hjälp att hålla någon form av struktur.
när man står lite sådär halvt vid sidan om livet är det lätt att man observerar mycket och tänker på andra människor, hur de är, vad de gör, hur de reagerar. men tankarna blir liksom inte raka utan kurviga och trassliga. deras ord om sig själva stämmer inte med vad de gör. jag tycker det är rätt fascinerande. att de inte ser hur andra människor uppfattar dem.
jag SKA ta tag i att prata, men jag vet inte vad jag ska säga liksom. jag vet ju inte vad jag tänker och känner. och jag blir så sjukt trött på att så många människor hela tiden uttrycker sig som om de vet bättre och har svar på hur jag ska göra för att må och som om de vet mitt problem och som om de också har varit där jag är. jag har svårt att tro det. jagvet att många har det tufft och jobbigt. men jag tror inte alls att de vet hur det känns att vara jag. det märks så tydligt när man faktiskt på riktigt möter någon som upplevt liknande känslor. det är som att man ser det i deras ögon och som att de fattar att jag inte (i alla fall just nu) orkar höra dem säga hur bra allt kommer bli om ett tag och att allt kommer lösa sig och så. jag kan få leverera klyschorna tack. när jag inte orkar svara på den där idiotiska frågan hur det är. då kan jag få svara huvudet upp och fötterna ner, men det ska nog bli bra snart och le så att alla mina sneda tänder syns och så ska jag vifta bort klumpen som jag inte vill blotta alltid även om den nästan alltid sitter där och gör ont. de som vet vad det handlar om delar hela sitt liv i en enda smärtfylld blick och man vet att de förstår och står bredvid en i allt. en del som inte förstår är hjärtskärande ärliga med det men visar att de förstår att det gör obegripligt ont och man kan inte låta bli att älska dem så mycket för det.
den andra typen av människor som man vill umgås med är de som behandlar en som om allt var bra och som vågar ha roligt med en och som liksom ger en sådana där livsfyllda stunder.
men jag orkar inte prata om det. inte jämt. inte med vem som helst. och inte med folk som tror att de vet så himla mycket om hur det är...
när jag processar mitt liv så stämmer inte bilden riktigt. och min självbild är precis lika skev som jag reflekterar över andras. för jag har förändrats. jag är inte den jag var. jag beter mig inte som jag trodde jag gjorde och jag beter mig definitivt inte som jag vill.
jag är inte säker på att jag tänker elaka tankar om mig själv eller att jag egentligen är ledsen. det jag känner är ju smärta. en inre smärta som gör så sjukt ont att jag blir ledsen och uppgiven av det. ledsenheten kommer efteråt, inte först.
undviker konsekvensanalys och framtidsdrömmar. de gör ondast.
lördag 7 november 2009
Svartsvartsvart
Jag trodde det värsta var över...
Jag vet inte om jag ska kämpa mot ångesten längre eller om jag ska låta den komma på riktigt. Den där äckliga ni vet som helt bedövar kroppen så att man inte vet vart man ska ta vägen och det enda man kan göra är att krypa ihop i fosterställning och vara förtvivlad, förtvivla, förtvivla. Och inte veta vad man vill göra åt det, inte veta vad man kan göra åt det, inte veta om man vill göra något åt det. Det enda man ber om är att slippa. Till vilket pris som helst. Slippa. Slippa den där inre smärtan kampen brottningen slippa skriken som liksom finns på insidan som gör livet outhärdligt och svart svart svart som natten och ingenstans ser man ljusningen och ingenstans finns den enda människan som man någonsin kunnat vara sig själv med och man fattar inte alls varför livet tagit den vändningen det gjort och man kan inte tänka klart och man bara ligger under täcket och slutar andas och orkar inte kämpa mer.
Jag trodde fel.
Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag vet inte. Jag kan inte. Och jag ropar ropar ropar SKRIKER till Gud att han MÅSTE göra något åt det nu för det går inte längre och jag orkar inte mer nu och jag vill inte. Vill inte vill inte villintevillintevillinte. Vill inte mer.
-
Jag vet inte om jag ska kämpa mot ångesten längre eller om jag ska låta den komma på riktigt. Den där äckliga ni vet som helt bedövar kroppen så att man inte vet vart man ska ta vägen och det enda man kan göra är att krypa ihop i fosterställning och vara förtvivlad, förtvivla, förtvivla. Och inte veta vad man vill göra åt det, inte veta vad man kan göra åt det, inte veta om man vill göra något åt det. Det enda man ber om är att slippa. Till vilket pris som helst. Slippa. Slippa den där inre smärtan kampen brottningen slippa skriken som liksom finns på insidan som gör livet outhärdligt och svart svart svart som natten och ingenstans ser man ljusningen och ingenstans finns den enda människan som man någonsin kunnat vara sig själv med och man fattar inte alls varför livet tagit den vändningen det gjort och man kan inte tänka klart och man bara ligger under täcket och slutar andas och orkar inte kämpa mer.
Jag trodde fel.
Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag vet inte. Jag kan inte. Och jag ropar ropar ropar SKRIKER till Gud att han MÅSTE göra något åt det nu för det går inte längre och jag orkar inte mer nu och jag vill inte. Vill inte vill inte villintevillintevillinte. Vill inte mer.
-
fredag 6 november 2009
plastik fantastik
har vart på tupperwareparty idag. så husmorsligt eller nåt. snuskit dyrt. men det var ganska mysigt faktiskt...
sen blev det en ny glugg-sort. blåbärochlingon. den var way too söt, men smakade och luktade glöggigt. plump och lite quiz och lite inredning och så. Sen var min kväll färdig. och det är skönt att man kan hänga lite och slappa lite och flumma och vara som man aldrig är bara för att man är med så sjukt goa folk som käraste bea och så gullet magdalena och så knasigaste josef och henrik.
och jag slås av en underbar känsla av tacksamhet och lycka att jag får ha underbara vänner, fantastiska människor som gör mitt liv så sjukt mycket bättre bara för att de finns. och nu hoppas jag att så många som möjligt känner sig träffade, för alla de som stått mig nära någon period under mitt liv eller bara de sporadiska tillfällen vi ses har ju fört något ovärderligt till mig. gjort mig till den jag är, varit mitt stöd, mitt liv, min kärlek.
även om det ibland kan kännas lite platoniskt, plastigt, fejk så är jag tacksam för att kvalitéten på mina vänner står sig i tiden. tar inte slut för att omständigheterna förändras. ligger under ytan och påverkar dagligen mig, mina tankar, mina beslut.
så jag ska försöka, jag lovar, bli bättre på att tala om för folk hur underbara de är!
Love.
A
sen blev det en ny glugg-sort. blåbärochlingon. den var way too söt, men smakade och luktade glöggigt. plump och lite quiz och lite inredning och så. Sen var min kväll färdig. och det är skönt att man kan hänga lite och slappa lite och flumma och vara som man aldrig är bara för att man är med så sjukt goa folk som käraste bea och så gullet magdalena och så knasigaste josef och henrik.
och jag slås av en underbar känsla av tacksamhet och lycka att jag får ha underbara vänner, fantastiska människor som gör mitt liv så sjukt mycket bättre bara för att de finns. och nu hoppas jag att så många som möjligt känner sig träffade, för alla de som stått mig nära någon period under mitt liv eller bara de sporadiska tillfällen vi ses har ju fört något ovärderligt till mig. gjort mig till den jag är, varit mitt stöd, mitt liv, min kärlek.
även om det ibland kan kännas lite platoniskt, plastigt, fejk så är jag tacksam för att kvalitéten på mina vänner står sig i tiden. tar inte slut för att omständigheterna förändras. ligger under ytan och påverkar dagligen mig, mina tankar, mina beslut.
så jag ska försöka, jag lovar, bli bättre på att tala om för folk hur underbara de är!
Love.
A
onsdag 4 november 2009
Novus embrus
När jag vaknade idag kände jag mig totalt opepp. Blåsten ven i fönsterrutorna. Jag hade sovit aldeles för få och oroliga timmar. Sådana dagar vet jag inte om man ska vända på sig och säga hej då till världen och låtsas som om ingenting hänt. Dra täcket ännu högre och hårdare runt huvudet så att tårna sticker fram i nederkanten.
Det är november. Yeah, hejja, hejja, yippie! skriker min depression. Precis vad den behöver.
Min taktik blev att gå upp i alla fall. Ta en dusch. Låtsas att allt är som det ska och sätta igång med det som kallas dag. Och jag ska väl inte klaga. Har haft en lagom varierad och innehållsrik dag.
När jag öppnade dörren ut i det fria kände jag små små vassa snökorn piska mig i ansiktet. Snö. Snö. Ja.
Så har vi planerat teamdygnet.
När jag åt lunch så blåste snöflingorna ännu tätare och snarare horisontalt eller vertikalt på fel håll än det man traditionellt sätt ser. Eller tänker.
Sen har jag fikat och slappat och vart hos T och kollat på vem vet mest, bonde söker fru och Sunes jul.
Och så har jag godkänt familjens julplaner. Dvs att ha utdelning av jewleklewpar på foxing day. Syster nummer ett planerar att tillbringa julafton i Linköping med fästmannens familj och syster nummer två planerar att åka till Strängnäs med sin man till hans familj.
I övrigt har jag ätit en hel ask läkerol och en halv påse fikon. Min mage kommer inom kort meddela detta för omvärlden. Tur att det bara är jag själv som är min omvärld.
Idag har tårarna bara försökt typ tre gånger. Jag vet inte om jag ska stänga in dem. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Jag vet inte och jag orkar inte. Jag orkar inte gråta, jag orkar inte låta bli. Jag kan inte hantera mina tankar och känslor så bra som jag vill. Jag känner mig mest av allt bara så tom och hjälplös. Som att jag icke-är. Som att jag upphört att vara ett tag. Och när den känslan kommer så tappar jag fotfästet, jag tappar begreppet om verkligheten, jag glömmer bort när jag senast kände att jag levde. För jag går in i en zon av intighet.
Imorn ska jag ha en egendag, är det tänkt. Om jag mår tillräckligt bra. Annars kan jag komma att behöva lite tidsfördriv och så... För jag orkar inte ta itu med mina tårar. [Kan du inte bara komma hit och hålla om mig och låta mig få gråta mot din axel så kan du torka mina tårar och säga alla de rätta sakerna till mig och jag lovar att jag ska lyssna och om jag bara får luta mig mot dig en stund så ska du se att jag orkar och att jag kommer ta mig ut ur det här och vi ska bli starka tillsammans och då kan ingenting förstöra oss.]
Pepp pepp pepp.
Nu flyr jag en stund in i en annan värld. Ses sen.
A
Det är november. Yeah, hejja, hejja, yippie! skriker min depression. Precis vad den behöver.
Min taktik blev att gå upp i alla fall. Ta en dusch. Låtsas att allt är som det ska och sätta igång med det som kallas dag. Och jag ska väl inte klaga. Har haft en lagom varierad och innehållsrik dag.
När jag öppnade dörren ut i det fria kände jag små små vassa snökorn piska mig i ansiktet. Snö. Snö. Ja.
Så har vi planerat teamdygnet.
När jag åt lunch så blåste snöflingorna ännu tätare och snarare horisontalt eller vertikalt på fel håll än det man traditionellt sätt ser. Eller tänker.
Sen har jag fikat och slappat och vart hos T och kollat på vem vet mest, bonde söker fru och Sunes jul.
Och så har jag godkänt familjens julplaner. Dvs att ha utdelning av jewleklewpar på foxing day. Syster nummer ett planerar att tillbringa julafton i Linköping med fästmannens familj och syster nummer två planerar att åka till Strängnäs med sin man till hans familj.
I övrigt har jag ätit en hel ask läkerol och en halv påse fikon. Min mage kommer inom kort meddela detta för omvärlden. Tur att det bara är jag själv som är min omvärld.
Idag har tårarna bara försökt typ tre gånger. Jag vet inte om jag ska stänga in dem. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Jag vet inte och jag orkar inte. Jag orkar inte gråta, jag orkar inte låta bli. Jag kan inte hantera mina tankar och känslor så bra som jag vill. Jag känner mig mest av allt bara så tom och hjälplös. Som att jag icke-är. Som att jag upphört att vara ett tag. Och när den känslan kommer så tappar jag fotfästet, jag tappar begreppet om verkligheten, jag glömmer bort när jag senast kände att jag levde. För jag går in i en zon av intighet.
Imorn ska jag ha en egendag, är det tänkt. Om jag mår tillräckligt bra. Annars kan jag komma att behöva lite tidsfördriv och så... För jag orkar inte ta itu med mina tårar. [Kan du inte bara komma hit och hålla om mig och låta mig få gråta mot din axel så kan du torka mina tårar och säga alla de rätta sakerna till mig och jag lovar att jag ska lyssna och om jag bara får luta mig mot dig en stund så ska du se att jag orkar och att jag kommer ta mig ut ur det här och vi ska bli starka tillsammans och då kan ingenting förstöra oss.]
Pepp pepp pepp.
Nu flyr jag en stund in i en annan värld. Ses sen.
A
lördag 31 oktober 2009
Granatäpplen...
...och Myrra.
Jag tycker inte att alla filmer måste ha en catchig story. Jag tycker inte att alla filmer behöver hålla ett högt tempo. Jag tycker inte att alla filmer måste fungera i sin egen ram. En film kan vara till för något annat liksom.
Det hände inte så mycket, men samtidigt hände massor. Det intressanta tyckte jag var karaktärerna som målades upp. Umm Habib gjorde stort intryck... Kvinnorna. Kvinnorna var så olika, så livfulla. Så inte stereotypa.
Jag gillade att allt inte serverades. Intensiteten i enkla bilder och skeenden. Och att det var så förutsägbart men ändå inte. Fotlänken, dansen, mötet vid gallret, utsikten över de konfiskerade ägorna, kaffet, Olivskörden.
Det är klart att det politiska budskapet talar. Men jag vet inte vilket budskap jag lyssnar på. Jag tittar på bilderna, ser människorna och mötena. Läser minspelen, stoltheten. Glädjen. Kärleken. Passionen. Olyckan.
En långsam film. Ja. Utan handling. Kanske.
Jag kan inte sätta ord på det. Men jag tyckte om känslan.
Out.
Jag tycker inte att alla filmer måste ha en catchig story. Jag tycker inte att alla filmer behöver hålla ett högt tempo. Jag tycker inte att alla filmer måste fungera i sin egen ram. En film kan vara till för något annat liksom.
Det hände inte så mycket, men samtidigt hände massor. Det intressanta tyckte jag var karaktärerna som målades upp. Umm Habib gjorde stort intryck... Kvinnorna. Kvinnorna var så olika, så livfulla. Så inte stereotypa.
Jag gillade att allt inte serverades. Intensiteten i enkla bilder och skeenden. Och att det var så förutsägbart men ändå inte. Fotlänken, dansen, mötet vid gallret, utsikten över de konfiskerade ägorna, kaffet, Olivskörden.
Det är klart att det politiska budskapet talar. Men jag vet inte vilket budskap jag lyssnar på. Jag tittar på bilderna, ser människorna och mötena. Läser minspelen, stoltheten. Glädjen. Kärleken. Passionen. Olyckan.
En långsam film. Ja. Utan handling. Kanske.
Jag kan inte sätta ord på det. Men jag tyckte om känslan.
Out.
sortering
för att få en fin blandning på musiken på spotify har jag sorterat dem efter speltid. kortaste låten är veronica maggios ingen kommer undan (inte ens i sverige) på 1:48 och längsta låten är equilibriums mana på 16:23.
annars idag har jag gjort ett interaktivt högskoleprov. en poäng från ett komma åtta fick jag. jag klurar lite på om jag ska bortförklara det med att man inte läser så bra på skärm eller att jag gjorde det på bra mycket kortare tid än vad man får eller om jag ska ljuga ihop någon annan bortförklaring.
jag tycker ju om att vara "bra", men vad ska man med resultat till? det är sedan länge överspelat.
snart kommer en kommentar om filmstudions film.
A
annars idag har jag gjort ett interaktivt högskoleprov. en poäng från ett komma åtta fick jag. jag klurar lite på om jag ska bortförklara det med att man inte läser så bra på skärm eller att jag gjorde det på bra mycket kortare tid än vad man får eller om jag ska ljuga ihop någon annan bortförklaring.
jag tycker ju om att vara "bra", men vad ska man med resultat till? det är sedan länge överspelat.
snart kommer en kommentar om filmstudions film.
A
onsdag 28 oktober 2009
Take my hand
Ta min hand, gå med mig! Tillsammans ska du se att vi kan hitta vägen. Tillsammans kan vi hoppa från klippan, och hand i hand kommer vi att flyga, segla, sväva. Tillsammans. Hand i hand. Inget kan stoppa oss nu.
Ta min hand, lägg allt det andra åt sidan. Nu börjar äventyret. Nu börjar vi om.
Ta min hand, och släpp mig inte nu?
A
Ta min hand, lägg allt det andra åt sidan. Nu börjar äventyret. Nu börjar vi om.
Ta min hand, och släpp mig inte nu?
A
tisdag 27 oktober 2009
Elaka önskningar
Idag har jag försökt skriva om ett ämne som inte är helt okomplicerat. Jag försöker börja, men inser att det jag vill skriva varken är trevligt eller vackert. Men jag är arg. Så sjukt arg. Och ledsen. Och sårad. Och jag vet inte vad.
Vill du inte läsa meningslösheter kan du hoppa över detta inlägget.
Och jag vill inte spy galla över människor. Jag vill inte i hemlighet önska människor missfall och utbrändhet. Jag vill kunna se något gott i alla, men vissa gör det svårt. Jag vill rycka på axlarna och bara tänka att smaken är som baken och att alla inte har samma humor. Personligen har jag aldrig förstått mig på att vissa människor envisas med att tro att man skrattar med dem, när man egentligen skrattar Åt dem. Men det kanske är jag som inte fattar?!?
Orsakerna till min upprördhet hittar du här och här.
Yeah right. Right back at ya för att använda hennes egna vokabulär.
Då är det bara kul att veta att anledningen till att denna (icke-)nyhet kom fram på det sätt den gjorde är fantastiske Jihdes förtjänst. Läs om det här... Fantastiskt kul tyckte jag. Det ger mig vatten på min kvarn angående mina misstankar kring hennes mentala nivå.
Jag vill egentligen inte ägna min blogg åt sånt här. Jag var bara tvungen att få ut lite av min ilska och så. Och jag har undvikt alla ord som korkad, ointelligent, uppblåst, självcentrerad, bakom flötet, född i farstun, dum i huvudet, värdelös programledare och bottennapp...
(Och jag fattar att hennes reaktion på kommentarer som mina är att det är kul att jag är så korkad att jag inte fattar att hon driver, eller att det är det som är det roliga med att blogga. Sure. Jag ska aldrig mer tycka synd om henne för att hon är så bortkommen och tafatt i tv-rutan. Jag ska i fortsättningen skratta åt hennes tattiga försök att underhålla. För det handlar fortfarande om mobbningstv och lyteskomik. På en annan nivå bara.)
Och nu när jag har spytt gallan ska jag börja be för och välsigna henne, jag ska be Gud att ge mig kärlek, jag ska sträva efter att se på henne (och hennes vän) med Guds ögon, som Guds avbild. Som Guds barn. För inte heller jag är perfekt.
-Lite mindre upprörd Andrea
Vill du inte läsa meningslösheter kan du hoppa över detta inlägget.
Och jag vill inte spy galla över människor. Jag vill inte i hemlighet önska människor missfall och utbrändhet. Jag vill kunna se något gott i alla, men vissa gör det svårt. Jag vill rycka på axlarna och bara tänka att smaken är som baken och att alla inte har samma humor. Personligen har jag aldrig förstått mig på att vissa människor envisas med att tro att man skrattar med dem, när man egentligen skrattar Åt dem. Men det kanske är jag som inte fattar?!?
Orsakerna till min upprördhet hittar du här och här.
"Katrin, tjejer som du och jag får inte missfall för vi skulle inte ta det så
hårt. Vi ororar oss inte." Helt rätt. Det är samma med utbrändhet. Det händer
bara de svaga.
Yeah right. Right back at ya för att använda hennes egna vokabulär.
Då är det bara kul att veta att anledningen till att denna (icke-)nyhet kom fram på det sätt den gjorde är fantastiske Jihdes förtjänst. Läs om det här... Fantastiskt kul tyckte jag. Det ger mig vatten på min kvarn angående mina misstankar kring hennes mentala nivå.
Jag vill egentligen inte ägna min blogg åt sånt här. Jag var bara tvungen att få ut lite av min ilska och så. Och jag har undvikt alla ord som korkad, ointelligent, uppblåst, självcentrerad, bakom flötet, född i farstun, dum i huvudet, värdelös programledare och bottennapp...
(Och jag fattar att hennes reaktion på kommentarer som mina är att det är kul att jag är så korkad att jag inte fattar att hon driver, eller att det är det som är det roliga med att blogga. Sure. Jag ska aldrig mer tycka synd om henne för att hon är så bortkommen och tafatt i tv-rutan. Jag ska i fortsättningen skratta åt hennes tattiga försök att underhålla. För det handlar fortfarande om mobbningstv och lyteskomik. På en annan nivå bara.)
Och nu när jag har spytt gallan ska jag börja be för och välsigna henne, jag ska be Gud att ge mig kärlek, jag ska sträva efter att se på henne (och hennes vän) med Guds ögon, som Guds avbild. Som Guds barn. För inte heller jag är perfekt.
-Lite mindre upprörd Andrea
tisdag 20 oktober 2009
Tyckfrihet
Jag har bestämt mig för att inte ha så mycket åsikter om saker jämt. Men det är svårtsvårtsvårt. Jag är liksom sån att jag tycker mycket. Jag tycker mycket om mycket. Jag tycker om att tycka. Jag tycker om att gå igång på saker. Jag tycker om att ha rätt och veta saker.
Men just nu mår jag bättre av att inte tycka så mycket. Av att låta andra ha rätt, att låta andra välja och bestämma. Och så har jag lärt mig att det finns människor som frågar vad jag tycker men sen skiter i vilket. Och då är det verkligen bortkastat engagemang.
Jag har en såndär moralisk rättskänsla. Rättspatos. Vill veta och analysera olika beslut. Saker ska gå rätt till. Vad är rätt gentemot alla möjliga. Vad är rätt gentemot myndigheter. Vad är rätt gentemot beslut vi själva har fattat. Och jag övar på att tänka på vad som är rätt gentemot mig själv.
Jag är en sån där passionerad tyckare. En besserwisser.
Men rätt gentemot mig själv är kanske att låta människorna runt omkring mig stå för sina val och fatta beslut som jag inte gillar. Och skita i vilket. (Fast innerst inne vet jag att jag kommer bubbla av frustration över att människor beslutar saker som påverkar mig.)
Så jag ska fortsätta öva på att vara den lugna. Den som inte bryr sig så hårt. Den som låter bli att koka. Den som låter bli att tycka.
A
Men just nu mår jag bättre av att inte tycka så mycket. Av att låta andra ha rätt, att låta andra välja och bestämma. Och så har jag lärt mig att det finns människor som frågar vad jag tycker men sen skiter i vilket. Och då är det verkligen bortkastat engagemang.
Jag har en såndär moralisk rättskänsla. Rättspatos. Vill veta och analysera olika beslut. Saker ska gå rätt till. Vad är rätt gentemot alla möjliga. Vad är rätt gentemot myndigheter. Vad är rätt gentemot beslut vi själva har fattat. Och jag övar på att tänka på vad som är rätt gentemot mig själv.
Jag är en sån där passionerad tyckare. En besserwisser.
Men rätt gentemot mig själv är kanske att låta människorna runt omkring mig stå för sina val och fatta beslut som jag inte gillar. Och skita i vilket. (Fast innerst inne vet jag att jag kommer bubbla av frustration över att människor beslutar saker som påverkar mig.)
Så jag ska fortsätta öva på att vara den lugna. Den som inte bryr sig så hårt. Den som låter bli att koka. Den som låter bli att tycka.
A
söndag 18 oktober 2009
The Mess
Var på mässa idag. Jag är dålig på att recensera gudstjänster, men jag ska i alla fall ge någon form av utlåtande... eller nja. Några virriga statements.
Fullsatt Metodistkyrka.
Konfirmander med tillhörande klänningar. Som satt och viskade med varandra under hela gudstjänsten. Till allmänhetens beskådande. Som hade som uppgift att bära in ljusen.
Ingångsprocession med en fetstor Bibel i högsta hugg.
Sitta och stå enligt stjärnorna och sjunga märkliga melodier på konstiga texter.
En predikan som kändes som hämtad ur en familjegudstjänst kanske. Med illustrativa föremål och enkelt (men sant) tema.
Preludium och Postludium och kåpor på prästerna.
Nattvard där man kunde bli matad. Och med äckligt beskt vin.
Ungdomspräst och ungdomsledare med konstigt rörelsemönster.
Jag säger inte att den gudstjänstkultur jag oftast finns i är enklare. Men för mig är den.
Och av budskapet tar jag med: leva varje dag i kraftfältet mellan korset och tronen.
A
Fullsatt Metodistkyrka.
Konfirmander med tillhörande klänningar. Som satt och viskade med varandra under hela gudstjänsten. Till allmänhetens beskådande. Som hade som uppgift att bära in ljusen.
Ingångsprocession med en fetstor Bibel i högsta hugg.
Sitta och stå enligt stjärnorna och sjunga märkliga melodier på konstiga texter.
En predikan som kändes som hämtad ur en familjegudstjänst kanske. Med illustrativa föremål och enkelt (men sant) tema.
Preludium och Postludium och kåpor på prästerna.
Nattvard där man kunde bli matad. Och med äckligt beskt vin.
Ungdomspräst och ungdomsledare med konstigt rörelsemönster.
Jag säger inte att den gudstjänstkultur jag oftast finns i är enklare. Men för mig är den.
Och av budskapet tar jag med: leva varje dag i kraftfältet mellan korset och tronen.
A
torsdag 15 oktober 2009
Snordag
Sitter hemma med en elak förkylning. Ont ont i halsen och tjock i näsan. Huvet dunkar.
Så jag lyssnar lite på The Long Fall Back To Earth och söta Lisa Mitchell. Läser lite skräplitteratur och favoritbloggarna. Snyter näsan med jämna mellanrum. Klurar på om det är grissjukan eller en streptokock som vill bosätta sig i min kropp. Väger för- och nackdelar med båda. Och listar tecknena som tyder på dem (läs: analyserar snor).
Sen måste man tänka på att göra sig nåt att äta. Kanske bananmuffins med min övermogna banan? Men jag drar mig för att kliva ur soffan och bort från duntäckesvärmen. Det är snorkallt hos mig...
A
Så jag lyssnar lite på The Long Fall Back To Earth och söta Lisa Mitchell. Läser lite skräplitteratur och favoritbloggarna. Snyter näsan med jämna mellanrum. Klurar på om det är grissjukan eller en streptokock som vill bosätta sig i min kropp. Väger för- och nackdelar med båda. Och listar tecknena som tyder på dem (läs: analyserar snor).
Sen måste man tänka på att göra sig nåt att äta. Kanske bananmuffins med min övermogna banan? Men jag drar mig för att kliva ur soffan och bort från duntäckesvärmen. Det är snorkallt hos mig...
A
lördag 10 oktober 2009
supportrar
sport är oftast rätt underhållande. spännande. estetiskt tilltalande. något som däremot inte är så sexigt med sport är hängivna supportrar. de där som druckit några öl innan matchen börjar... de där som spottar och svär så snuset sprutar, de där med röstresurserna, som liksom glömmer att reglera volymen. de där som ropar att de älskar laget, och att laget älskar dem. (sure..) de där människorna som liksom nästan endast kommer till sin rätt (?) i klacken, och som i övriga världen verkar lite bortkomna, oförstådda...
man får heja på sitt lag. man får bli känslomässigt engagerad. men det är roligt för alla oss som inte blir lika exalterade av att se 12 karlar putta på en puck.
och idag är det visst fotboll.
A
man får heja på sitt lag. man får bli känslomässigt engagerad. men det är roligt för alla oss som inte blir lika exalterade av att se 12 karlar putta på en puck.
och idag är det visst fotboll.
A
torsdag 8 oktober 2009
planera vilan
Räknar timmar och prioriterar. Ska kolla över morgondagens aktiviteter och planera in lagom mycket ledig tid.
Innan kvällens aktivitet sätter igång tänkte jag slå på svt play och virka på nästa par tossor. Måste köpa mer mörkblått garn. Det här med att vara pysslig och kreativ är kul, jag slappnar av med att se mina händer åstadkomma något användbart. Frågan är när jag ska ta itu med disk och dammsugning, som numera är en aktivitet som behöver planeras in. Det är inte katastrof. Än.
En sak jag gjort idag, som liksom är en grund för att forma min fortsättning, är att varje timma avsätta en minut för att bara vila i Guds famn. Fokuserat tacka för att Gud omsluter mig på alla sidor. Så skriver Niklas i boken 100 dagar med Jesus. Och det är vilsamt att lägga bort alla andra tankar, och bara känna sig buren. En gång varje timme. En minut.
A
Innan kvällens aktivitet sätter igång tänkte jag slå på svt play och virka på nästa par tossor. Måste köpa mer mörkblått garn. Det här med att vara pysslig och kreativ är kul, jag slappnar av med att se mina händer åstadkomma något användbart. Frågan är när jag ska ta itu med disk och dammsugning, som numera är en aktivitet som behöver planeras in. Det är inte katastrof. Än.
En sak jag gjort idag, som liksom är en grund för att forma min fortsättning, är att varje timma avsätta en minut för att bara vila i Guds famn. Fokuserat tacka för att Gud omsluter mig på alla sidor. Så skriver Niklas i boken 100 dagar med Jesus. Och det är vilsamt att lägga bort alla andra tankar, och bara känna sig buren. En gång varje timme. En minut.
A
klänning och skor
Tittatittatitta, titta vad jag hittade på röda korset i Jakobsberg häromveckan! En klänning och ett par skor (och en slips också, men den visar jag inte nu).
En knälång klänning i grönt och blått och guld. Den är inte dålig den blåsan. 60 kronr fick jag betala för den, och jag vet inte riktigt när jag ska använda den. Min syster ville köpa den, men den var för trång för henne. Och jag kunde inte låta bli att köpa den. Jag tog inte kort på den roligaste grejen med den, den har en skört! En frack-stjärt fast på klänning! Den har inget märke, inget tvättråd. Den är hemsydd av någon någon gång. Svårt att veta när...
Såhär ser den ut på. Den sitter liksom nästan helt perfekt. Kan man låta bli då? Om inte annat kan jag använda den till någon fancy fest på nyår (as if I ever would be invited på något som en fancy fest...), eller nästa gång jag ska på bröllop?
Och så var jag bara tvungen, av nostalgiska skäl, att köpa dessa mörkblå skor med rosetter och guldspänne, typ två och en halv centimeters klack.
En knälång klänning i grönt och blått och guld. Den är inte dålig den blåsan. 60 kronr fick jag betala för den, och jag vet inte riktigt när jag ska använda den. Min syster ville köpa den, men den var för trång för henne. Och jag kunde inte låta bli att köpa den. Jag tog inte kort på den roligaste grejen med den, den har en skört! En frack-stjärt fast på klänning! Den har inget märke, inget tvättråd. Den är hemsydd av någon någon gång. Svårt att veta när...
Såhär ser den ut på. Den sitter liksom nästan helt perfekt. Kan man låta bli då? Om inte annat kan jag använda den till någon fancy fest på nyår (as if I ever would be invited på något som en fancy fest...), eller nästa gång jag ska på bröllop?
Och så var jag bara tvungen, av nostalgiska skäl, att köpa dessa mörkblå skor med rosetter och guldspänne, typ två och en halv centimeters klack. När jag var liten, kanske fem år, hade jag ett par mörkblå lackskor med en sån där stor bred låg klack som barnskor ibland har. Men de lät i alla fall, som riktiga klackskor ska göra. De hade ännu mer enorma rosetter framtill och guldspännet var större än dessa. Men känslan är exakt samma. Som för nästan tjugo år sedan. För 30 kronor. (Bra mycket billigare än att gå till tandläkaren...)
A
Gadd-vård
Var hos tandläkaren i morse.
170 kr kostade det att bara få veta att jag måste använda tandtråd och 650 att tandläkaren skulle kolla på röntgenbilderna av tänderna. Grr. Totalt fick jag betala 220 kronor efter att de dragit av 600 kr i tandvårdsbidrag. Nästa år har jag bara 300 i tandvårdsbidrag.
Yey.
A
170 kr kostade det att bara få veta att jag måste använda tandtråd och 650 att tandläkaren skulle kolla på röntgenbilderna av tänderna. Grr. Totalt fick jag betala 220 kronor efter att de dragit av 600 kr i tandvårdsbidrag. Nästa år har jag bara 300 i tandvårdsbidrag.
Yey.
A
lunch och jobb och shopping och så
Fiskpinnar och pulvermos är en finfin lunch som idag avnjuts med majs och majonnäs. Orkade inte promenera ut till villan till lunch och sedan åka och plocka äpplen, så jag höll mig hemma, vilade, laddar upp för eftermiddagens övningar. Om jag räknade timmar som en slav så skulle jag kunna jobba mina 25% utan att göra någonting alls i projektet. Så jag får hålla hårt i klockan faktiskt.
Snart ska jag klä om och fota mitt fynd från Stockholm. (Eller ska man säga Jakobsberg, röda korset...) Jag tänkte att jag skulle göra det redan samma kväll, men det har inte blivit av, och sen har jag tänkt att det spelar ingen roll, men jag fick höra att Johannas Sara undrar vad det var för klänning som passade mig men inte min syster... Snartsnart ska ni få se hur den ser ut. :)
A
Snart ska jag klä om och fota mitt fynd från Stockholm. (Eller ska man säga Jakobsberg, röda korset...) Jag tänkte att jag skulle göra det redan samma kväll, men det har inte blivit av, och sen har jag tänkt att det spelar ingen roll, men jag fick höra att Johannas Sara undrar vad det var för klänning som passade mig men inte min syster... Snartsnart ska ni få se hur den ser ut. :)
A
tisdag 6 oktober 2009
de stora världsfrågorna...
jag: varför har man hår på huvudet?
micke: varför har man hår på bröstet? (Visar demonstrativt.)
en stund senare i samtal om att sova med Nallen:
micke: aha, det är därför killar har hår på bröstet, för att vara som gosedjuret!
A
micke: varför har man hår på bröstet? (Visar demonstrativt.)
en stund senare i samtal om att sova med Nallen:
micke: aha, det är därför killar har hår på bröstet, för att vara som gosedjuret!
A
soteriologi
Frälsningslära var rubriken. Och jag kände yes, vad roligt. Jag vill diskutera den subjektiva försoningsläran kontra den objektiva, jag vill påminnas om vad poängerna var, jag vill höra vad åsikten är om den klassiska, dramatiska försoningsläran. Spännande!
Riktigt så blev det inte. Men helt okej.
Det blev lite mer... allmänt. Med inslag av alla tre... ;)
Och jag kanske var klokare på den tiden det begav sig, men nu vet jag faktiskt inte hur jag tänker. Jag vet inte om det är viktigt att veta hur jag tänker. Jag tror att man liksom i sitt eget tänkande kring det tillämpar olika tolkningar vid olika tidpunkter i livet.
En kort-kort beskrivning då av försoningslärorna och lite allmäna spåningar:
Klassisk: Försoningen handlar om Guds seger över djävul, död och synd genom Jesu död. Guds kamp mot det onda... (och seger).
Objektiv: Gud kan i sin helighet och rättfärdighet inte ta emot syndare, utan behöver utdela ett straff för synden. En juridisk bild, där Gud är vred (på synden) och människan inte kan närma sig honom utan ett (ställföreträdande) offer för synden. (Heter objektiv därför att Gud är objekt, det är han som är vred och behöver försonas.) Gud sänder sin son för att "ha någon att ta ut sin vrede på" typ.
Subjektiv: Gud är subjektet som utför försoningen. Det som hindrar människan från att komma till Gud är inte Guds vrede, utan människans val att inte ha med Gud att göra. Gud blir människa (inkarneras) för att visa sin oerhörda kärlek till människan, för att de ska förstå hur långt hans kärlek sträcker sig - till döden. (Istället för att bli människa för att kunna ta straffet...) Kan låta aningens banalt. Men... det finns poänger. Tanken är lite att Gud vet att vi inte kommer vända oss till honom om vi inte får veta hur han älskar.
En annan tanke när man pratar om frälsning, i relation till försoningslärorna, är ju när, vid vilken tidpunkt, den sker. På ett sätt sker den ju bara i Jesu död. Det är på Golgata den blir total. Det är där det är fullbordat. Om man tänker så, (om a så b) så finns det ju ingen anledning att någon individ inte skulle få komma till Gud, för synden (att leva utan Gud) är försonad, varför mer för mig som insett min synd än för den som för sent inser? Om det är Guds vrede som kräver ett straff, varför tar han inte bort sin vrede från alla, även den som inte vill tro just nu? (Eller gör han det?) Frälsningen kanske sker både då, på Golgata, och Nu, när jag bekänner Jesus som Herre, och ikläder mig hans död och uppståndelse och samtidigt hans rättfärdighet. Frälsning för världen skedde på Golgata, men frälsning för individen sker när den tar emot den. Jag vet faktiskt inte. Och jag vet inte om det är viktigt att veta.
Om jag då tänker på den subjektiva, där hela försoningen går ut på att överbevisa människan om att Gud älskar henne, så hamnar fokus mycket mycket mer på människans fria vilja. Men jag vet inte. Blir Jesu död något Nödvändigt? Lite låter det som att man kunde välja att vända sig till Gud även om Jesus inte hade dött... Och frälsning skedde kanske egentligen inte på Golgata, utan evar en individ vänder sig till Gud, och följer honom. Min tonåriga tvärsäkerhet formulerade det lite som att Gud är snäll och kanske lite mesig. Kanske har jag missuppfattat hela grejen. Och kanske tycker jag inte om tanken på att Gud försonar alla med sig, men det blir bara verkligt för dem som tar emot det. Och kanske tycker jag också att det är så himlans orättvist att Gud födde en tro i mig, men inte i alla... För tro är inte något som jag värker fram, tro är inte något jag presterar. Tro är något jag valde att ta emot, något som liksom föds inne i mig. En ny födelse liksom. Något jag bara Är, troende, av den nya naturen.
Jag tror att jag har snurrat in mig i ett trassligt garnnystan och tappat bort all logik och säkert läsare.
Kanske för att jag glömt bort hur jag tänker och hur man "ska" tro, så ville jag prata om mina frågor. Men nu bloggar jag om det istället. Dela gärna dina tankar om du har några.
Jag har inga svar, bara tankar och funderingar.
Är detta en frälsningsfråga? Ja, och kanske nej. ;)
A
Riktigt så blev det inte. Men helt okej.
Det blev lite mer... allmänt. Med inslag av alla tre... ;)
Och jag kanske var klokare på den tiden det begav sig, men nu vet jag faktiskt inte hur jag tänker. Jag vet inte om det är viktigt att veta hur jag tänker. Jag tror att man liksom i sitt eget tänkande kring det tillämpar olika tolkningar vid olika tidpunkter i livet.
En kort-kort beskrivning då av försoningslärorna och lite allmäna spåningar:
Klassisk: Försoningen handlar om Guds seger över djävul, död och synd genom Jesu död. Guds kamp mot det onda... (och seger).
Objektiv: Gud kan i sin helighet och rättfärdighet inte ta emot syndare, utan behöver utdela ett straff för synden. En juridisk bild, där Gud är vred (på synden) och människan inte kan närma sig honom utan ett (ställföreträdande) offer för synden. (Heter objektiv därför att Gud är objekt, det är han som är vred och behöver försonas.) Gud sänder sin son för att "ha någon att ta ut sin vrede på" typ.
Subjektiv: Gud är subjektet som utför försoningen. Det som hindrar människan från att komma till Gud är inte Guds vrede, utan människans val att inte ha med Gud att göra. Gud blir människa (inkarneras) för att visa sin oerhörda kärlek till människan, för att de ska förstå hur långt hans kärlek sträcker sig - till döden. (Istället för att bli människa för att kunna ta straffet...) Kan låta aningens banalt. Men... det finns poänger. Tanken är lite att Gud vet att vi inte kommer vända oss till honom om vi inte får veta hur han älskar.
En annan tanke när man pratar om frälsning, i relation till försoningslärorna, är ju när, vid vilken tidpunkt, den sker. På ett sätt sker den ju bara i Jesu död. Det är på Golgata den blir total. Det är där det är fullbordat. Om man tänker så, (om a så b) så finns det ju ingen anledning att någon individ inte skulle få komma till Gud, för synden (att leva utan Gud) är försonad, varför mer för mig som insett min synd än för den som för sent inser? Om det är Guds vrede som kräver ett straff, varför tar han inte bort sin vrede från alla, även den som inte vill tro just nu? (Eller gör han det?) Frälsningen kanske sker både då, på Golgata, och Nu, när jag bekänner Jesus som Herre, och ikläder mig hans död och uppståndelse och samtidigt hans rättfärdighet. Frälsning för världen skedde på Golgata, men frälsning för individen sker när den tar emot den. Jag vet faktiskt inte. Och jag vet inte om det är viktigt att veta.
Om jag då tänker på den subjektiva, där hela försoningen går ut på att överbevisa människan om att Gud älskar henne, så hamnar fokus mycket mycket mer på människans fria vilja. Men jag vet inte. Blir Jesu död något Nödvändigt? Lite låter det som att man kunde välja att vända sig till Gud även om Jesus inte hade dött... Och frälsning skedde kanske egentligen inte på Golgata, utan evar en individ vänder sig till Gud, och följer honom. Min tonåriga tvärsäkerhet formulerade det lite som att Gud är snäll och kanske lite mesig. Kanske har jag missuppfattat hela grejen. Och kanske tycker jag inte om tanken på att Gud försonar alla med sig, men det blir bara verkligt för dem som tar emot det. Och kanske tycker jag också att det är så himlans orättvist att Gud födde en tro i mig, men inte i alla... För tro är inte något som jag värker fram, tro är inte något jag presterar. Tro är något jag valde att ta emot, något som liksom föds inne i mig. En ny födelse liksom. Något jag bara Är, troende, av den nya naturen.
Jag tror att jag har snurrat in mig i ett trassligt garnnystan och tappat bort all logik och säkert läsare.
Kanske för att jag glömt bort hur jag tänker och hur man "ska" tro, så ville jag prata om mina frågor. Men nu bloggar jag om det istället. Dela gärna dina tankar om du har några.
Jag har inga svar, bara tankar och funderingar.
Är detta en frälsningsfråga? Ja, och kanske nej. ;)
A
telefonkö
telefonködamen: det är många som ringer just nu. vi tar emot ditt samtal om
annan telefonködam: tre
telefonködamen: minuter. det är
annan telefonködam: fem
telefonködamen: samtal före.
-paus
telefonködamen: tack för att du väntar.
jag (tänker): ja, vad trodde du? att jag skulle lägga på eller?
telefonködamen: tack för att du väntar.
handläggare: jag ska koppa dig till en handläggare som har hand om de här frågorna.
jag: tack.
telefonködamen: du kan nu välja att använda dig av vår talsvarstjänst. tryck ett om du vill använda vår talsvartjänst. annars vänta kvar.
-paus
telefonködamen: tack för att du väntar.
jag (tänker): ja, nu tänkte jag inte sluta vänta, när jag väl fått någon på tråden.
A
annan telefonködam: tre
telefonködamen: minuter. det är
annan telefonködam: fem
telefonködamen: samtal före.
-paus
telefonködamen: tack för att du väntar.
jag (tänker): ja, vad trodde du? att jag skulle lägga på eller?
telefonködamen: tack för att du väntar.
handläggare: jag ska koppa dig till en handläggare som har hand om de här frågorna.
jag: tack.
telefonködamen: du kan nu välja att använda dig av vår talsvarstjänst. tryck ett om du vill använda vår talsvartjänst. annars vänta kvar.
-paus
telefonködamen: tack för att du väntar.
jag (tänker): ja, nu tänkte jag inte sluta vänta, när jag väl fått någon på tråden.
A
måndag 5 oktober 2009
Låt bilen stå på onsdag!
... men om du bor, lever och arbetar så att du kan låta den stå på onsdag, varför inte låta den stå på torsdag och fredag också? Och måndag och tisdag nästa vecka... och alla andra dagar...
Det finns en ANLEDNING till att folk använder bilen. Och använder man bilen av dåliga anledningar borde man låta bli! Punkt.
Säger jag som inte ens har en bil. Och kanske inte ens en cykel längre. Cykel nummer tre i ordningen att på grund av någons olagliga förfarande lämna ägaren?
A
Det finns en ANLEDNING till att folk använder bilen. Och använder man bilen av dåliga anledningar borde man låta bli! Punkt.
Säger jag som inte ens har en bil. Och kanske inte ens en cykel längre. Cykel nummer tre i ordningen att på grund av någons olagliga förfarande lämna ägaren?
A
söndag 4 oktober 2009
hittad
Varför är det enklaste i livet också det svåraste? Alla kategorier. Varför är orden ”följ mig” så svåra att agera på? Det är enklare att följa en uppsättning regler än att följa Jesus. Det är enklare att ha en massa åsikter och tankar och funderingar än att låta Kristi sinnelag råda i mitt hjärta.
Jag vill att min tro ska vara mer än ett försanthållande. Jag vill att det ska vara mer än att tänka Gud och Jesus i varannan mening och nämna hans namn för människor jag möter.
Jag tror inte ens att försanthållande nödvändigtvis måste vara steg ett i en relation med skaparen. Blotta viljan att tro är större än att låta argumentation och rationalitet och logik bestämma vem jag är. Viljan, längtan, att hitta rätt, hitta hem är större än att tänka sig fram till en antagen sanning: att Gud finns.
Reglerna och försanthållandet ger mig verktyg att hantera mitt liv allt längre bort från efterföljelsen. Levnadsmönstret som ser fromt ut gör att jag inte ens själv märker när de urholkar mitt inre, när mitt hjärtas längtan försvagas, tynar bort. För man tror kanske en stund att rutinerna, de goda vanorna ger stadga.
Man märker knappt när man börjar famla i mörkret, när liksom lampan släcks och vägarna blir suddiga. Svårigheten kommer när man under en tid har vant sig vid dagsljuset, när stigen varit tydlig en längre sträcka, och man plötsligt märker att det är mörkt runtomkring. När ens styrka blir en svaghet. När säkerheten i stegen plötsligt blir tveksamhet. När man tittar sig omkring och känner sig så ensam. Vilse. Och man vet inte om man är på rätt stig, man vet inte var man skulle svängt, om man skulle svängt, om man någonsin varit rätt. Man vet inte ens om det finns ett rätt, om det finns ett fel, om man är ensam i världen om att gå vilse och om man någonsin kommer hitta rätt väg igen. Och man försöker tända lampan, man försöker hitta vart man är på den där kartan som bara är suddig och svårläst. Man släpper den inte för en sekund, man vågar inte ge upp, man vågar inte lita på sig själv eller någon annan, men man står liksom på fel ställe. Fel.
Men som man säger om skogen. Går man vilse så ska man stanna vid ett träd, hänga upp någon form av tecken, hålla sig varm och vänta. Vänta.
Någon kommer och letar efter dig, någon kommer och hjälper dig att hitta hem.
Förtvivlad tänker jag: vem skulle leta efter mig?
Jag är för en sekund det förlorade fåret. Det förrymda fåret. Det bortsprungna, saknade, eftersökta. Kanske måste jag bara inse att jag kommit till vägs ände. Och att det klokaste jag kan göra just nu är att vänta. Vänta på att min Herde kommer och lyfter upp mig, som så många gånger förr.
Sluta leta lite. Bli hittad, hitta mig själv, låta Honom hitta mig. Komma hem.
Kanske är det just nu det bästa sättet att följa Honom.
A
Jag vill att min tro ska vara mer än ett försanthållande. Jag vill att det ska vara mer än att tänka Gud och Jesus i varannan mening och nämna hans namn för människor jag möter.
Jag tror inte ens att försanthållande nödvändigtvis måste vara steg ett i en relation med skaparen. Blotta viljan att tro är större än att låta argumentation och rationalitet och logik bestämma vem jag är. Viljan, längtan, att hitta rätt, hitta hem är större än att tänka sig fram till en antagen sanning: att Gud finns.
Reglerna och försanthållandet ger mig verktyg att hantera mitt liv allt längre bort från efterföljelsen. Levnadsmönstret som ser fromt ut gör att jag inte ens själv märker när de urholkar mitt inre, när mitt hjärtas längtan försvagas, tynar bort. För man tror kanske en stund att rutinerna, de goda vanorna ger stadga.
Man märker knappt när man börjar famla i mörkret, när liksom lampan släcks och vägarna blir suddiga. Svårigheten kommer när man under en tid har vant sig vid dagsljuset, när stigen varit tydlig en längre sträcka, och man plötsligt märker att det är mörkt runtomkring. När ens styrka blir en svaghet. När säkerheten i stegen plötsligt blir tveksamhet. När man tittar sig omkring och känner sig så ensam. Vilse. Och man vet inte om man är på rätt stig, man vet inte var man skulle svängt, om man skulle svängt, om man någonsin varit rätt. Man vet inte ens om det finns ett rätt, om det finns ett fel, om man är ensam i världen om att gå vilse och om man någonsin kommer hitta rätt väg igen. Och man försöker tända lampan, man försöker hitta vart man är på den där kartan som bara är suddig och svårläst. Man släpper den inte för en sekund, man vågar inte ge upp, man vågar inte lita på sig själv eller någon annan, men man står liksom på fel ställe. Fel.
Men som man säger om skogen. Går man vilse så ska man stanna vid ett träd, hänga upp någon form av tecken, hålla sig varm och vänta. Vänta.
Någon kommer och letar efter dig, någon kommer och hjälper dig att hitta hem.
Förtvivlad tänker jag: vem skulle leta efter mig?
Jag är för en sekund det förlorade fåret. Det förrymda fåret. Det bortsprungna, saknade, eftersökta. Kanske måste jag bara inse att jag kommit till vägs ände. Och att det klokaste jag kan göra just nu är att vänta. Vänta på att min Herde kommer och lyfter upp mig, som så många gånger förr.
Sluta leta lite. Bli hittad, hitta mig själv, låta Honom hitta mig. Komma hem.
Kanske är det just nu det bästa sättet att följa Honom.
A
fredag 2 oktober 2009
vägen vidare
Igår ägnades dagen åt att bära möbler och lådor och pussla in i ett släp och sedan en sån där nitton-kvadrats-lägenhet på tempus. Det är min svåger-to-be som precis har flyttat dit. Idag har jag träningsvärk. Det coolaste är att jag lyckades backa rätt så rätt med släpet. Första gången... I rock!
Idag ska jag försöka ta en lugn dag, ska göra mig en kopp the till, packa mina väskor och kanske försöka hinna med en film för att varva ner. Men det bär av till västkusten nu, för 75-årskalas. Det där med att ha balans och hinna varva ner är inte så lätt. Inte alls. Men när jag kommer hem så tror jag att det blir lättare igen, för då blir allt med överskådligt. Det blir bara Jag igen. Inga andra människors tider och planer att anpassa sig till. Och jag behöver nog ha det rätt mycket så ett tag till. En månad kanske...
25% betyder två timmar om dagen fem dagar i veckan. Det skulle betyda att jag kunde ha 158 timmar för mig själv i veckan. Då borde jag kunna ha tid att varva ner och hitta vägen vidare. Det känns så.
En sak står dock klar efter en vecka i Stockholm, att jag antagligen aldrig kommer klara av att bo här igen. Trots att jag älskar min familj massor.
Nu ska jag ta tag i att göra den här dagen verklig.
A
Idag ska jag försöka ta en lugn dag, ska göra mig en kopp the till, packa mina väskor och kanske försöka hinna med en film för att varva ner. Men det bär av till västkusten nu, för 75-årskalas. Det där med att ha balans och hinna varva ner är inte så lätt. Inte alls. Men när jag kommer hem så tror jag att det blir lättare igen, för då blir allt med överskådligt. Det blir bara Jag igen. Inga andra människors tider och planer att anpassa sig till. Och jag behöver nog ha det rätt mycket så ett tag till. En månad kanske...
25% betyder två timmar om dagen fem dagar i veckan. Det skulle betyda att jag kunde ha 158 timmar för mig själv i veckan. Då borde jag kunna ha tid att varva ner och hitta vägen vidare. Det känns så.
En sak står dock klar efter en vecka i Stockholm, att jag antagligen aldrig kommer klara av att bo här igen. Trots att jag älskar min familj massor.
Nu ska jag ta tag i att göra den här dagen verklig.
A
måndag 28 september 2009
Tillbaks på ruta -1.
En vecka går fortfortfort. Och jag hade glömt hur lätt det är att falla in i tempot här. Überfort.
Att vara ledig är inte lätt, och att vara där man vill umgås, göra roliga och mysiga höstsaker (som att sight-see-a Stockholm, dricka the ur stora koppar på mysiga fik, fönstershoppa i snuskigt dyra butiker, sitta hemma hos studerande vänner och prata om allt mellan himmel och jord ända in ¨på småtimmarna) men samtidigt inte orka.
Jag vet inte alls mer om vad jag vill satsa på. Jag vet inte alls hur jag ska prioritera. Jag vet inte alls med vad jag ska sätta igång. Och ju mer tiden rinner mellan mina fingrar desto mer begränsad blir jag. Och det är svårare och svårare att slappna av, det är svårare för att jag vet att jag har planer under morgondagen, och just nu känner jag att jag inte vill ha planer. Jag vill få sova tills jag vaknar (dvs helst inte tills jag vaknar av ljudet av människorna som vaknar och stökar och äter frukost och går till skolan och jobbet) och ta den tid jag vill till att göra ingenting. Men så kommer livet inte fortsätta. Man Måste göra Någonting. Och klumpen som tog två veckor att smälta bort börjar gnaga mig igen. Klumpen, prestationsångesten, mörkret, rädslan... Aaaah.
Nu puttar jag bort känslan en dag. Varför? För att jag inte säger ifrån. Bokar av. Ställer in. Det som jag vet att jag inte orkar. Varför är jag så dummmmm?
A
Att vara ledig är inte lätt, och att vara där man vill umgås, göra roliga och mysiga höstsaker (som att sight-see-a Stockholm, dricka the ur stora koppar på mysiga fik, fönstershoppa i snuskigt dyra butiker, sitta hemma hos studerande vänner och prata om allt mellan himmel och jord ända in ¨på småtimmarna) men samtidigt inte orka.
Jag vet inte alls mer om vad jag vill satsa på. Jag vet inte alls hur jag ska prioritera. Jag vet inte alls med vad jag ska sätta igång. Och ju mer tiden rinner mellan mina fingrar desto mer begränsad blir jag. Och det är svårare och svårare att slappna av, det är svårare för att jag vet att jag har planer under morgondagen, och just nu känner jag att jag inte vill ha planer. Jag vill få sova tills jag vaknar (dvs helst inte tills jag vaknar av ljudet av människorna som vaknar och stökar och äter frukost och går till skolan och jobbet) och ta den tid jag vill till att göra ingenting. Men så kommer livet inte fortsätta. Man Måste göra Någonting. Och klumpen som tog två veckor att smälta bort börjar gnaga mig igen. Klumpen, prestationsångesten, mörkret, rädslan... Aaaah.
Nu puttar jag bort känslan en dag. Varför? För att jag inte säger ifrån. Bokar av. Ställer in. Det som jag vet att jag inte orkar. Varför är jag så dummmmm?
A
söndag 27 september 2009
Huset
Jag är i Stockholm nu. I föräldrahemmet, ni vet det där som är så svårbenämnt. Hemma, hem-hemma, borta... whatever. Mycket är sig likt. Massa människor, röra, disk, tvätt, katten som vill in och sen ut och sen in igen. Disney-sing-star och TV-serier på DVD (eftersom det inte finns en boxer i hushållet).
Jag gjorde rätt i att inte åka hit innan jag börjar orka mer. Är inkvarterad på minsta brorens rum, i utdragssängen. Väggarna är blå, som jag valde, och de blommiga gardinerna, som jag sydde för elva år sedan är kvar. Möblerna är annorlunda och innehållet. Tonårstjej till tioårig grabb.
I ett så här stort hus är det märkligt hur liv och rörelse så snabbt dör ut på kvällen. En efter en troppar av, en efter en knyter sig, stänger av apparater, släcker lampor, säger sitt sista god natt över telefon med partymannen. Frysen knäpper till lite då och då. Ett av de husljud man bara hör när husets människor somnat.
Sömnen vill inte riktigt infinna sig. Inte än, trots att det varit en intensiv dag. Bilkörning i Stockholm, parkering, gudstjänst, promenad, spel, sing-star, matlagning och människor. Mer än jag kanske egentligen orkade...
Imorgon börjar min sista vecka. Sen ska jag börja om igen. Men jag har inte tänkt färdigt. Kanske ensamma dagar i huset kan ge mig lite tanketid.
Natti.
A
Jag gjorde rätt i att inte åka hit innan jag börjar orka mer. Är inkvarterad på minsta brorens rum, i utdragssängen. Väggarna är blå, som jag valde, och de blommiga gardinerna, som jag sydde för elva år sedan är kvar. Möblerna är annorlunda och innehållet. Tonårstjej till tioårig grabb.
I ett så här stort hus är det märkligt hur liv och rörelse så snabbt dör ut på kvällen. En efter en troppar av, en efter en knyter sig, stänger av apparater, släcker lampor, säger sitt sista god natt över telefon med partymannen. Frysen knäpper till lite då och då. Ett av de husljud man bara hör när husets människor somnat.
Sömnen vill inte riktigt infinna sig. Inte än, trots att det varit en intensiv dag. Bilkörning i Stockholm, parkering, gudstjänst, promenad, spel, sing-star, matlagning och människor. Mer än jag kanske egentligen orkade...
Imorgon börjar min sista vecka. Sen ska jag börja om igen. Men jag har inte tänkt färdigt. Kanske ensamma dagar i huset kan ge mig lite tanketid.
Natti.
A
tisdag 22 september 2009
viktigt
Har reflekterat över det här någon gång tidigare. Men när man är jag känns det på något sätt lite märkligt när man måste kämpa hårt för att komma i byxorna. Och de sista två centimeterna på dragkedjan ändå inte går att få igen. Pris ske Gud och Halleluja för mjukisbyxor.
Så vad gör man nu? Skänker bort alla tajta byxor och långsamt bygger upp ett nytt lager, eller satsa på att nå tillbaks till ursprungsläget (vilket iofs inte är eftersträvandvärt och förmodligen helt omöjligt...)?
A
Så vad gör man nu? Skänker bort alla tajta byxor och långsamt bygger upp ett nytt lager, eller satsa på att nå tillbaks till ursprungsläget (vilket iofs inte är eftersträvandvärt och förmodligen helt omöjligt...)?
A
fredag 18 september 2009
skrämmande reklam
När jag postade min förra bloggpost (oj vad jag använder svengelska, bloggspråk...) fick jag reklam. "lider du av stress? hur kan du hantera stressen?" Och så blev jag väl lite nyfiken på vad det handlade om... bara kanske för att jag tyckte det var lite obehagligt. Och det visade sig att det är scientologerna som vill att jag ska köpa en bok. Innan jag ens läste att det var scientologerna som låg bakom så visste jag att det var crap. Som typ att stress skulle bero på saker som hänt tidigare och lagrats i ditt medvetande och som sedan användes mot dig... som att det fanns en ond kraft inne i mig som ville förstöra... Och sinnets bla bla bla och medvetandet bla bla bla.
Jag vet att det finns en andlig verklighet, men jag tror kanske inte att det är av ondo att jag är där jag är. Jag tror inte att det är saker som hänt förr som fört mig dit jag är. Det kan säkert spela roll, men jag tror att det var en pågående livsstil som inte var hållbar. Jag tror att det är nyttigt att ta en tid för att reflektera. Jag tror absolut att det kommer komma god frukt ur min situation. Jag är kanske inte Glad att inte orka, men jag är Glad att jag kan ta den tid jag behöver för att hitta rätt.
Scientologi är inte det som ska lösa mina problem att hantera mitt liv. Det är med Guds kraft jag ska lära mig att göra kloka val, med ledning av universums skapare som jag ska hitta rätt spår igen.
Gode Gud, vad jag behöver dig i den här processen...
A
Jag vet att det finns en andlig verklighet, men jag tror kanske inte att det är av ondo att jag är där jag är. Jag tror inte att det är saker som hänt förr som fört mig dit jag är. Det kan säkert spela roll, men jag tror att det var en pågående livsstil som inte var hållbar. Jag tror att det är nyttigt att ta en tid för att reflektera. Jag tror absolut att det kommer komma god frukt ur min situation. Jag är kanske inte Glad att inte orka, men jag är Glad att jag kan ta den tid jag behöver för att hitta rätt.
Scientologi är inte det som ska lösa mina problem att hantera mitt liv. Det är med Guds kraft jag ska lära mig att göra kloka val, med ledning av universums skapare som jag ska hitta rätt spår igen.
Gode Gud, vad jag behöver dig i den här processen...
A
det mentala skrivbordet
Vi är många som kämpar med stress, lathet, duktighet, självbild, andras bild av oss och prestation... (Kanske framför allt tjejigt? Rätta mig om jag har fel.) Läste en blogg som frågade hur läsarna hanterar stressen. Det blev en liten reflektion.
Jag har hanterat stress med att skjuta på disk och städ, vilket i sin tur har gjort att jag undvikt att vara hemma, jag har hela tiden velat umgås med vänner och helst hemma hos någon annan. Varje gång vi har varit hemma hos mig har den oslängda reklamen blandats med allsköns skolpapper och post i högar på skrivbordet. Det har i längden INTE hjälpt för stressnivån. I längden kan man inte ens njuta av att vara ledig, åka på en rolig resa eller ha en dag ute i naturen. Man har alltid massa saker som man förpassat in i en dimmig glömska. Glömskan är inte total, man har bara tillfälligt lagt bort saker på det mentala skrivbordet, saker som borde vara naturliga och vardagliga, rent av rutinmässiga.
Nu när jag är hemma och sjukskriven… så… tog det två veckor innan jag började känna att jag orkade börja strukturera tillvaron. Jag har levt i ett organiserat kaos, tänkt att jag har koll. I somras började kollen bli sämre. Jag hittade inte papper som var viktiga, som jag trodde jag visste var jag hade, jag glömde bort viktiga saker, jag prioriterade märkligt. Det mentala skrivbordet var lika överbelamrat som det konkreta. Men nu när jag börjat få fart på vardagsgöromålen som att laga mat på riktigt och diska och sortera tvätten på en gång och framför allt slänga saker som jag inte behöver, så kände jag äntligen att jag börjar återfå lite energi. Jag har gått igenom högar, satt in papper i pärmar och inte bara i tillfälliga mappar eller högar. Jag har gått igenom ett hyllplan i taget i bokhyllan, jag har långsamt börjat hitta mig som jag vill vara. Under tiden jag gått igenom hyllorna har jag hittat spår av tankar, klädda i ord, som bär med sig en känsla från en tid som varit. Mig som jag en gång var. DET är något som hjälper stressnivån. Att få ordning, både praktiskt och mentalt.
Det finns inget så avslappnande som att torka av diskbänken efter att man har fyllt diskstället med ren, blöt disk. Det finns inget så befriande som att ha jagat dammråttorna och dödat dem med sopkvasten tills golvytan är ren. Det finns inget så avstressande som att sätta sig med hemlagad mat framför en film eller TV-serie.
Ett av mina problem med hela den här historien är människors bild av mig. Det finns många som har försökt hjälpa mig att se att det går för fort runt omkring mig. Det är jag tacksam för, även fast jag inte visat det. Och inte kunnat ta emot den hjälp som blivit mig erbjuden. Jag har helt enkelt inte vetat hur jag ska prioritera mina engagemang. Jag har prioriterat bort massa massa massa saker, men stressen har inte släppt. Jag har inte ens ersatt mitt nedskurna engagemang med andra aktiviteter, men kanske med djupare engagemang i det jag behållit. Kanske har stressen fortsatt för att jag haft så höga krav på mig att göra det jag faktiskt gör helt perfekt. En vilja att vara tillräcklig. En vilja att vara bättre än jag känner mig. För jag har hela tiden brottats med att inte leva upp till förväntningarna. Och människor runt omkring mig har sett mig lyckas perfekt med allt, fast jag har hela tiden vetat att det är en lögn, för jag har liksom… misslyckats. Och jag vet att jag är älskad ändå. Jag vet att jag är älskad, skapad till Guds avbild. Han ser inte mina misslyckanden, han ser Mig.
Det handlar inte om att duga. Och det handlar Verkligen inte om att vara bättre än andra. Det handlar mest om att vara nöjd med den man är. Och där måste jag komma fram till om jag är nöjd med mig även när jag inte lyckas med sådant jag ville. Jag vet inte. Jag vet inte heller vad det gör med mig och min självbild den dagen jag bestämmer mig för att vara nöjd med mig själv trots att jag misslyckas.
Jag ser inte sjukskrivning som ett misslyckande. Jag ser det som ett erkännande. Jag erkänner att jag kört för fort. Jag erkänner för mig själv och mest för andra att jag faktiskt inte är en übermänniska. Jag demonstrerar att jag måste veta vad jag vill, vad som är min drivkraft innan jag ”orkar med” allt som jag ”borde”, eller trodde att jag ville. Jag tar den tiden jag låtit bli att ta ut i lagom portioner med jämna mellanrum på ett bräde nu. Jag tar mig tid att hantera mitt mentala skrivbord. Övervaka processerna.
Min första vecka hemma orkade jag Ingenting. Min andra vecka började jag orka människor, ett par-tre timmar om dagen. Nu klarar jag av nästan heldagar med människor och kvällshäng ibland. Typ varannan dag… Fast jag tror att jag drar det lite för långt och testar gränserna.
Questions to self: Behöver man duga? Behöver man vara bra på något? Behöver man vara nöjd med sig själv?
Och hur ska man lägga upp vardagslivet så att man inte kan rymma från att ta sin själv-tid med regelbundenhet?
A
Jag har hanterat stress med att skjuta på disk och städ, vilket i sin tur har gjort att jag undvikt att vara hemma, jag har hela tiden velat umgås med vänner och helst hemma hos någon annan. Varje gång vi har varit hemma hos mig har den oslängda reklamen blandats med allsköns skolpapper och post i högar på skrivbordet. Det har i längden INTE hjälpt för stressnivån. I längden kan man inte ens njuta av att vara ledig, åka på en rolig resa eller ha en dag ute i naturen. Man har alltid massa saker som man förpassat in i en dimmig glömska. Glömskan är inte total, man har bara tillfälligt lagt bort saker på det mentala skrivbordet, saker som borde vara naturliga och vardagliga, rent av rutinmässiga.
Nu när jag är hemma och sjukskriven… så… tog det två veckor innan jag började känna att jag orkade börja strukturera tillvaron. Jag har levt i ett organiserat kaos, tänkt att jag har koll. I somras började kollen bli sämre. Jag hittade inte papper som var viktiga, som jag trodde jag visste var jag hade, jag glömde bort viktiga saker, jag prioriterade märkligt. Det mentala skrivbordet var lika överbelamrat som det konkreta. Men nu när jag börjat få fart på vardagsgöromålen som att laga mat på riktigt och diska och sortera tvätten på en gång och framför allt slänga saker som jag inte behöver, så kände jag äntligen att jag börjar återfå lite energi. Jag har gått igenom högar, satt in papper i pärmar och inte bara i tillfälliga mappar eller högar. Jag har gått igenom ett hyllplan i taget i bokhyllan, jag har långsamt börjat hitta mig som jag vill vara. Under tiden jag gått igenom hyllorna har jag hittat spår av tankar, klädda i ord, som bär med sig en känsla från en tid som varit. Mig som jag en gång var. DET är något som hjälper stressnivån. Att få ordning, både praktiskt och mentalt.
Det finns inget så avslappnande som att torka av diskbänken efter att man har fyllt diskstället med ren, blöt disk. Det finns inget så befriande som att ha jagat dammråttorna och dödat dem med sopkvasten tills golvytan är ren. Det finns inget så avstressande som att sätta sig med hemlagad mat framför en film eller TV-serie.
Ett av mina problem med hela den här historien är människors bild av mig. Det finns många som har försökt hjälpa mig att se att det går för fort runt omkring mig. Det är jag tacksam för, även fast jag inte visat det. Och inte kunnat ta emot den hjälp som blivit mig erbjuden. Jag har helt enkelt inte vetat hur jag ska prioritera mina engagemang. Jag har prioriterat bort massa massa massa saker, men stressen har inte släppt. Jag har inte ens ersatt mitt nedskurna engagemang med andra aktiviteter, men kanske med djupare engagemang i det jag behållit. Kanske har stressen fortsatt för att jag haft så höga krav på mig att göra det jag faktiskt gör helt perfekt. En vilja att vara tillräcklig. En vilja att vara bättre än jag känner mig. För jag har hela tiden brottats med att inte leva upp till förväntningarna. Och människor runt omkring mig har sett mig lyckas perfekt med allt, fast jag har hela tiden vetat att det är en lögn, för jag har liksom… misslyckats. Och jag vet att jag är älskad ändå. Jag vet att jag är älskad, skapad till Guds avbild. Han ser inte mina misslyckanden, han ser Mig.
Det handlar inte om att duga. Och det handlar Verkligen inte om att vara bättre än andra. Det handlar mest om att vara nöjd med den man är. Och där måste jag komma fram till om jag är nöjd med mig även när jag inte lyckas med sådant jag ville. Jag vet inte. Jag vet inte heller vad det gör med mig och min självbild den dagen jag bestämmer mig för att vara nöjd med mig själv trots att jag misslyckas.
Jag ser inte sjukskrivning som ett misslyckande. Jag ser det som ett erkännande. Jag erkänner att jag kört för fort. Jag erkänner för mig själv och mest för andra att jag faktiskt inte är en übermänniska. Jag demonstrerar att jag måste veta vad jag vill, vad som är min drivkraft innan jag ”orkar med” allt som jag ”borde”, eller trodde att jag ville. Jag tar den tiden jag låtit bli att ta ut i lagom portioner med jämna mellanrum på ett bräde nu. Jag tar mig tid att hantera mitt mentala skrivbord. Övervaka processerna.
Min första vecka hemma orkade jag Ingenting. Min andra vecka började jag orka människor, ett par-tre timmar om dagen. Nu klarar jag av nästan heldagar med människor och kvällshäng ibland. Typ varannan dag… Fast jag tror att jag drar det lite för långt och testar gränserna.
Questions to self: Behöver man duga? Behöver man vara bra på något? Behöver man vara nöjd med sig själv?
Och hur ska man lägga upp vardagslivet så att man inte kan rymma från att ta sin själv-tid med regelbundenhet?
A
onsdag 16 september 2009
fel dag
Vissa dagar är bättre än andra. Idag är inte en sådan.
Jag tappar saker, spiller, fumlar, snubblar. Ett ägg på golvet här, lite kaffe på kläderna där, en o-bra muffinsbakning hit, en stekspade dit.
Suckar och skakar på huvudet och andas och går vidare. Vill slå något typ. Och hitta tillbaks till mitt vanliga, välkoordinerade jag. Ehm...
Några sanningar till då:
Andrea gillar att spela spel. Och hon är inte kvällstrött, men hon är lite trött på människor med för hög ljudvolym på kvällarna.
Och så skulle hon gärna våldgästa en soffa med lite kaffe framför en TV klockan åtta ikväll, för hon tycker det är så roligt med mobbning i TV. Ehm...
A
Jag tappar saker, spiller, fumlar, snubblar. Ett ägg på golvet här, lite kaffe på kläderna där, en o-bra muffinsbakning hit, en stekspade dit.
Suckar och skakar på huvudet och andas och går vidare. Vill slå något typ. Och hitta tillbaks till mitt vanliga, välkoordinerade jag. Ehm...
Några sanningar till då:
Andrea gillar att spela spel. Och hon är inte kvällstrött, men hon är lite trött på människor med för hög ljudvolym på kvällarna.
Och så skulle hon gärna våldgästa en soffa med lite kaffe framför en TV klockan åtta ikväll, för hon tycker det är så roligt med mobbning i TV. Ehm...
A
måndag 14 september 2009
ny vecka, nya sanningar
Nu är det måndag. Har dålig koll på tiden, att dagarna går. Börjar närma mig halvtid, och det i sig stressar. För jag har inte orkat göra sådant jag skulle behöva göra.
Idag är nog dagen då jag ska inse att jag tycker om att leva i ett organiserat kaos. Eller då jag ska inse att det inte alls är så.
Idag är dagen då jag ska se till att mitt hjärtas åker inte blir vägkant. Då jag ska se till att det finns förutsättningar att odla, att det blir bröd i mitt liv... Niklas predikan igår var fantastisk. Igen.
Sanningarna om mig är svåra nu. För jag vet inte hur långt bak jag ska rota. Sår som är läkta måste väl få förbli orörda? Överspelade sanningar kan väl få ligga långt bak och bara vara en språngbräda, något gammalt, som gjort mig till någon annan än den lilla lilla människa jag en gång var. Det är ju över, minnen finns, känslor finns, men det är över nu.
Dags att ta tag i dagens tänkande.
A
Idag är nog dagen då jag ska inse att jag tycker om att leva i ett organiserat kaos. Eller då jag ska inse att det inte alls är så.
Idag är dagen då jag ska se till att mitt hjärtas åker inte blir vägkant. Då jag ska se till att det finns förutsättningar att odla, att det blir bröd i mitt liv... Niklas predikan igår var fantastisk. Igen.
Sanningarna om mig är svåra nu. För jag vet inte hur långt bak jag ska rota. Sår som är läkta måste väl få förbli orörda? Överspelade sanningar kan väl få ligga långt bak och bara vara en språngbräda, något gammalt, som gjort mig till någon annan än den lilla lilla människa jag en gång var. Det är ju över, minnen finns, känslor finns, men det är över nu.
Dags att ta tag i dagens tänkande.
A
fredag 11 september 2009
att inte må
Jag förvånas över människors allmänna uppfattning av mitt (medicinska) tillstånd. Jag vet inte ens vad jag själv tänkte innan jag själv var här. Men jag tror inte att jag trodde att det handlade om att sitta hemma på sin kammare och vara ledsen. Visst, det finns dagar då jag mest är ledsen. Det är inte så att jag inte Vill vara med människor. Jag orkar bara inte. Jag behöver inte bli gladare, jag behöver vila. Jag behöver inte ha bekräftelse för att stärka mitt självförtroende, jag behöver hitta rätt väg igen.
Jag vet att människor vill väl. Men det är lite svårt att förhålla sig till hur människor tror att jag ska bli "bättre".
Jag vet inte ens om jag mår dåligt just nu. Jag mår inte alls, och det är problemet.
Så när jag får frågan "hur mår du" så är det svårt att svara. Jag vet inte. Men jag är glad att så många har visat sig vilja finnas vid min sida.
Idag är en ny dag. Nya sanningar att upptäcka om mig själv.
Gårdagens sanning är att jag är en pratkvarn. Och att jag tycker om att umgås med människor. Trots att jag inte orkar.
A
Jag vet att människor vill väl. Men det är lite svårt att förhålla sig till hur människor tror att jag ska bli "bättre".
Jag vet inte ens om jag mår dåligt just nu. Jag mår inte alls, och det är problemet.
Så när jag får frågan "hur mår du" så är det svårt att svara. Jag vet inte. Men jag är glad att så många har visat sig vilja finnas vid min sida.
Idag är en ny dag. Nya sanningar att upptäcka om mig själv.
Gårdagens sanning är att jag är en pratkvarn. Och att jag tycker om att umgås med människor. Trots att jag inte orkar.
A
onsdag 9 september 2009
brödbak
När tankarna är många och dagarna hemma långa kan man baka lite bröd istället för att undvika folk på stan.
Det var härligt att veta att receptet fortfarande sitter i huvudet. Eller i ryggmärgen som man säger. Och härligt att knåda. Och härligt att känna nybakt-doft i min lilla lya.
Problemet är att det blir så mycket bröd. Och att det är gott idag och lite gott imorn och sen är det bara bröd. Som vilket som helst.
Inspirerad av en blogg tänkte jag att jag kan ge ena leven till en granne. Jag har två. Eller fem om man räknar personer, men två hushåll. Men jag vågar verkligen inte, för vi har inte den sortens relation. Vi tycker nog inte illa om varandra, vi ler åt varandra och hejar lite försynt när vi möts i trappuppgången. Och nickar lite lätt åt varandra om vi möts på något knepigt ställe som Maxi eller på torget och man liksom känner att man blir lite... granskad. (Jag vet ju vad de lyssnar på för musik. Jag vet vilka dagar de städar. Men jag vill inte att de ska veta vad jag köper på Maxi.) Så jag bestämde mig i alla fall för att annonsera ut mitt bröd på facebook istället, eftersom jag är så sjukligt blyg att jag inte vågar knacka hos grannen. Tänkte att jag kunde lite lätt promota det i alla fall. Liksom hinta om att det finns bröd här. Vet inte om det riktigt nappade. Hade jag varit mitt vanliga jag hade jag bjudit hem ett rövarband på mumsigt hembakt bröd, men jag orkar ju inte besök. Bara enstaka personer och kortare stunder... Och då går det inte åt så mycket av mitt goda bröd.
Den enkla lösningen (men kanske inte den rätta?) är att frysa in brödet och äta under den hårda karga vintern när försäkringskassan och socialen och andra samhälleliga instutitioner vägrar understödja mitt (lata) leverne.
Idag undrar jag varför jag ska vara sjuk. Får lite dåligt samvete över att inte ha en riktig sjukdom som sitter i kroppen. Får dåligt samvete över att ha en bra dag när jag inte bara sover och eremiterar. Idag tror jag att läkaren inte visste vad han gjorde när han sa att jag ska vara sjukskriven. Idag tror jag att jag behöver vara duktig. Idag tror jag att lösningen skulle varit att jag bitit ihop och Orkat. Men jag Vet att det är en stor fet elak äcklig lögn. För det Går inte att köra när bensinen är slut. Det är en sån där tanke som gör mig stressad på en gång igen, så jag inser att det faktiskt Är så att jag inte fungerar som jag ska just nu. För jag är en sån där "duktig" människa. Ja det är jag och det är inget bra alls.
Det var några sanningar till.
Love
A
Det var härligt att veta att receptet fortfarande sitter i huvudet. Eller i ryggmärgen som man säger. Och härligt att knåda. Och härligt att känna nybakt-doft i min lilla lya.
Problemet är att det blir så mycket bröd. Och att det är gott idag och lite gott imorn och sen är det bara bröd. Som vilket som helst.
Inspirerad av en blogg tänkte jag att jag kan ge ena leven till en granne. Jag har två. Eller fem om man räknar personer, men två hushåll. Men jag vågar verkligen inte, för vi har inte den sortens relation. Vi tycker nog inte illa om varandra, vi ler åt varandra och hejar lite försynt när vi möts i trappuppgången. Och nickar lite lätt åt varandra om vi möts på något knepigt ställe som Maxi eller på torget och man liksom känner att man blir lite... granskad. (Jag vet ju vad de lyssnar på för musik. Jag vet vilka dagar de städar. Men jag vill inte att de ska veta vad jag köper på Maxi.) Så jag bestämde mig i alla fall för att annonsera ut mitt bröd på facebook istället, eftersom jag är så sjukligt blyg att jag inte vågar knacka hos grannen. Tänkte att jag kunde lite lätt promota det i alla fall. Liksom hinta om att det finns bröd här. Vet inte om det riktigt nappade. Hade jag varit mitt vanliga jag hade jag bjudit hem ett rövarband på mumsigt hembakt bröd, men jag orkar ju inte besök. Bara enstaka personer och kortare stunder... Och då går det inte åt så mycket av mitt goda bröd.
Den enkla lösningen (men kanske inte den rätta?) är att frysa in brödet och äta under den hårda karga vintern när försäkringskassan och socialen och andra samhälleliga instutitioner vägrar understödja mitt (lata) leverne.
Idag undrar jag varför jag ska vara sjuk. Får lite dåligt samvete över att inte ha en riktig sjukdom som sitter i kroppen. Får dåligt samvete över att ha en bra dag när jag inte bara sover och eremiterar. Idag tror jag att läkaren inte visste vad han gjorde när han sa att jag ska vara sjukskriven. Idag tror jag att jag behöver vara duktig. Idag tror jag att lösningen skulle varit att jag bitit ihop och Orkat. Men jag Vet att det är en stor fet elak äcklig lögn. För det Går inte att köra när bensinen är slut. Det är en sån där tanke som gör mig stressad på en gång igen, så jag inser att det faktiskt Är så att jag inte fungerar som jag ska just nu. För jag är en sån där "duktig" människa. Ja det är jag och det är inget bra alls.
Det var några sanningar till.
- Jag tycker om att baka bröd.
- Jag vill göra andra människor glada (med hembakt bröd).
- Jag är plikttrogen mot samhället och allt och alla utan vettig gräns och det är därför jag sitter i båten just nu.
Love
A
hasa runt i pyjamasbyxorna
Kan vi inte låta bli att bestiga berg ikväll? Kan vi inte rulla cykel i nerförsbacke med håret flygande bakom oss i stället? Hasa runt i pyjamasbyxor och pussa våra kärlekars mjuka kinder? Beställa hem mat och inte diska efter oss? Se några avsnitt ur en serie som vi sett hundratals gånger och skratta på de vanliga ställena? Bara skita i att vi är ganska vilse?
För några dagar sedan snubblade jag in på en blogg som mådde som jag då. Idag är det lite lättare, men så har jag också hasat runt i pyjamasbyxorna och kollat på gamla tv-serier i en vecka nu. Och sovit.
Jag har inte pussat på några kinder och jag har inte beställt hem mat. Jag har till och med diskat flera gånger, men det behöver ju göras igen.
Och jag tycker det känns märkligt. Att vara sjuk, att vara vilse, att vara stressad så att man inte somnar på kvällen när man ska, men är så trött att man måste sova efter att ha varit med vänner i två timmar. Men det är stora framsteg på en vecka.
Love
A
För några dagar sedan snubblade jag in på en blogg som mådde som jag då. Idag är det lite lättare, men så har jag också hasat runt i pyjamasbyxorna och kollat på gamla tv-serier i en vecka nu. Och sovit.
Jag har inte pussat på några kinder och jag har inte beställt hem mat. Jag har till och med diskat flera gånger, men det behöver ju göras igen.
Och jag tycker det känns märkligt. Att vara sjuk, att vara vilse, att vara stressad så att man inte somnar på kvällen när man ska, men är så trött att man måste sova efter att ha varit med vänner i två timmar. Men det är stora framsteg på en vecka.
Love
A
den första (och största) sanningen
När jag nu ska börja om litegrann så ska jag konstatera min första sanning. Det första (och största och enda) om mig själv som jag kan lägga som grundplatta.
-Bibeln
Jag vet att jag är skapad av Gud, för att Han Ville det. Jag vet att Han känner mig även om jag själv inte gör det. Han älskar mig, och han har gett mig rätten att bli Hans barn. Arvinge. Medlem i Hans familj. Min första utgångspunkt.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Jorden var öde och tom,
djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte över vattnet.
Gud skapade människan till sin avbild,
till Guds avbild skapade han henne.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
I begynnelsen fanns Ordet,
och Ordet fanns hos Gud,
och Ordet var Gud.
Det fanns i begynnelsen hos Gud.
Allt blev till genom det,
och utan det blev ingenting till
av allt som finns till.
I Ordet var liv,
och livet var människornas ljus.
Och ljuset lyser i mörkret,
och mörkret har inte övervunnit det
Åt dem som tog emot honom
gav han rätten att bli Guds barn,
åt alla som tror på hans namn.
-Bibeln
Jag vet att jag är skapad av Gud, för att Han Ville det. Jag vet att Han känner mig även om jag själv inte gör det. Han älskar mig, och han har gett mig rätten att bli Hans barn. Arvinge. Medlem i Hans familj. Min första utgångspunkt.
Mitt barn, du är alltid hos mig, allt mitt är ditt.
tisdag 8 september 2009
en tur i min värld
Välkommen.
Ödmjukhet.
Ja, ödmjukhet inför ett livsöde. Döm ingen förrän du har vandrat en mil i hans mockasiner. Så säger indianderna.
Jag har lärt mig att saker oftast inte är som det först ser ut. Även jag gömmer många sanningar bakom en bild som jag flitigt målar på. Vandra en mil i min värld, bo en mil hos min familj. Gör det jag gör i en mil. Kanske framför allt: se i mina backspeglar i en mil.
Just nu (eller ganska exakt för en vecka sedan) har jag kommit dit att jag målat så många lager på bilden av mig själv att jag knappt ens själv vet vad som var på riktigt från början. Jag kan inte komma längre på resan just nu. Min resa framåt kräver först en snabb tur tillbaks, en omväg, en vilopaus, för att kunna hitta vad som är sant och äkta, vad av mitt jag som ska få följa med på min resa framåt. Självrannsakan. Ödmjukhet inför mitt eget levnadsöde. Vad är min huvudsakliga identitet...
Att skriva orden som klär tankarna i fjäderdskrud, ger dem vingar, för dem till (dig) en eventuell läsare, är en styrka för mig. Även om du:et kanske bara är jag?
Jag är fast besluten att hitta vad som finns gömt inne i mitt hjärta. Är det sant som de säger om mig? Är det sant som jag själv säger om mig?
Slå följe med mig en bit på resan. Kanske bara en kilometer, om du vill.
Välkommen.
A
Ödmjukhet.
Ja, ödmjukhet inför ett livsöde. Döm ingen förrän du har vandrat en mil i hans mockasiner. Så säger indianderna.
Jag har lärt mig att saker oftast inte är som det först ser ut. Även jag gömmer många sanningar bakom en bild som jag flitigt målar på. Vandra en mil i min värld, bo en mil hos min familj. Gör det jag gör i en mil. Kanske framför allt: se i mina backspeglar i en mil.
Just nu (eller ganska exakt för en vecka sedan) har jag kommit dit att jag målat så många lager på bilden av mig själv att jag knappt ens själv vet vad som var på riktigt från början. Jag kan inte komma längre på resan just nu. Min resa framåt kräver först en snabb tur tillbaks, en omväg, en vilopaus, för att kunna hitta vad som är sant och äkta, vad av mitt jag som ska få följa med på min resa framåt. Självrannsakan. Ödmjukhet inför mitt eget levnadsöde. Vad är min huvudsakliga identitet...
Att skriva orden som klär tankarna i fjäderdskrud, ger dem vingar, för dem till (dig) en eventuell läsare, är en styrka för mig. Även om du:et kanske bara är jag?
Jag är fast besluten att hitta vad som finns gömt inne i mitt hjärta. Är det sant som de säger om mig? Är det sant som jag själv säger om mig?
Slå följe med mig en bit på resan. Kanske bara en kilometer, om du vill.
Välkommen.
A
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
