det mentala skrivbordet

Vi är många som kämpar med stress, lathet, duktighet, självbild, andras bild av oss och prestation... (Kanske framför allt tjejigt? Rätta mig om jag har fel.) Läste en blogg som frågade hur läsarna hanterar stressen. Det blev en liten reflektion.

Jag har hanterat stress med att skjuta på disk och städ, vilket i sin tur har gjort att jag undvikt att vara hemma, jag har hela tiden velat umgås med vänner och helst hemma hos någon annan. Varje gång vi har varit hemma hos mig har den oslängda reklamen blandats med allsköns skolpapper och post i högar på skrivbordet. Det har i längden INTE hjälpt för stressnivån. I längden kan man inte ens njuta av att vara ledig, åka på en rolig resa eller ha en dag ute i naturen. Man har alltid massa saker som man förpassat in i en dimmig glömska. Glömskan är inte total, man har bara tillfälligt lagt bort saker på det mentala skrivbordet, saker som borde vara naturliga och vardagliga, rent av rutinmässiga.

Nu när jag är hemma och sjukskriven… så… tog det två veckor innan jag började känna att jag orkade börja strukturera tillvaron. Jag har levt i ett organiserat kaos, tänkt att jag har koll. I somras började kollen bli sämre. Jag hittade inte papper som var viktiga, som jag trodde jag visste var jag hade, jag glömde bort viktiga saker, jag prioriterade märkligt. Det mentala skrivbordet var lika överbelamrat som det konkreta. Men nu när jag börjat få fart på vardagsgöromålen som att laga mat på riktigt och diska och sortera tvätten på en gång och framför allt slänga saker som jag inte behöver, så kände jag äntligen att jag börjar återfå lite energi. Jag har gått igenom högar, satt in papper i pärmar och inte bara i tillfälliga mappar eller högar. Jag har gått igenom ett hyllplan i taget i bokhyllan, jag har långsamt börjat hitta mig som jag vill vara. Under tiden jag gått igenom hyllorna har jag hittat spår av tankar, klädda i ord, som bär med sig en känsla från en tid som varit. Mig som jag en gång var. DET är något som hjälper stressnivån. Att få ordning, både praktiskt och mentalt.

Det finns inget så avslappnande som att torka av diskbänken efter att man har fyllt diskstället med ren, blöt disk. Det finns inget så befriande som att ha jagat dammråttorna och dödat dem med sopkvasten tills golvytan är ren. Det finns inget så avstressande som att sätta sig med hemlagad mat framför en film eller TV-serie.

Ett av mina problem med hela den här historien är människors bild av mig. Det finns många som har försökt hjälpa mig att se att det går för fort runt omkring mig. Det är jag tacksam för, även fast jag inte visat det. Och inte kunnat ta emot den hjälp som blivit mig erbjuden. Jag har helt enkelt inte vetat hur jag ska prioritera mina engagemang. Jag har prioriterat bort massa massa massa saker, men stressen har inte släppt. Jag har inte ens ersatt mitt nedskurna engagemang med andra aktiviteter, men kanske med djupare engagemang i det jag behållit. Kanske har stressen fortsatt för att jag haft så höga krav på mig att göra det jag faktiskt gör helt perfekt. En vilja att vara tillräcklig. En vilja att vara bättre än jag känner mig. För jag har hela tiden brottats med att inte leva upp till förväntningarna. Och människor runt omkring mig har sett mig lyckas perfekt med allt, fast jag har hela tiden vetat att det är en lögn, för jag har liksom… misslyckats. Och jag vet att jag är älskad ändå. Jag vet att jag är älskad, skapad till Guds avbild. Han ser inte mina misslyckanden, han ser Mig.

Det handlar inte om att duga. Och det handlar Verkligen inte om att vara bättre än andra. Det handlar mest om att vara nöjd med den man är. Och där måste jag komma fram till om jag är nöjd med mig även när jag inte lyckas med sådant jag ville. Jag vet inte. Jag vet inte heller vad det gör med mig och min självbild den dagen jag bestämmer mig för att vara nöjd med mig själv trots att jag misslyckas.

Jag ser inte sjukskrivning som ett misslyckande. Jag ser det som ett erkännande. Jag erkänner att jag kört för fort. Jag erkänner för mig själv och mest för andra att jag faktiskt inte är en übermänniska. Jag demonstrerar att jag måste veta vad jag vill, vad som är min drivkraft innan jag ”orkar med” allt som jag ”borde”, eller trodde att jag ville. Jag tar den tiden jag låtit bli att ta ut i lagom portioner med jämna mellanrum på ett bräde nu. Jag tar mig tid att hantera mitt mentala skrivbord. Övervaka processerna.

Min första vecka hemma orkade jag Ingenting. Min andra vecka började jag orka människor, ett par-tre timmar om dagen. Nu klarar jag av nästan heldagar med människor och kvällshäng ibland. Typ varannan dag… Fast jag tror att jag drar det lite för långt och testar gränserna.

Questions to self: Behöver man duga? Behöver man vara bra på något? Behöver man vara nöjd med sig själv?

Och hur ska man lägga upp vardagslivet så att man inte kan rymma från att ta sin själv-tid med regelbundenhet?

A