vägen vidare

Igår ägnades dagen åt att bära möbler och lådor och pussla in i ett släp och sedan en sån där nitton-kvadrats-lägenhet på tempus. Det är min svåger-to-be som precis har flyttat dit. Idag har jag träningsvärk. Det coolaste är att jag lyckades backa rätt så rätt med släpet. Första gången... I rock!

Idag ska jag försöka ta en lugn dag, ska göra mig en kopp the till, packa mina väskor och kanske försöka hinna med en film för att varva ner. Men det bär av till västkusten nu, för 75-årskalas. Det där med att ha balans och hinna varva ner är inte så lätt. Inte alls. Men när jag kommer hem så tror jag att det blir lättare igen, för då blir allt med överskådligt. Det blir bara Jag igen. Inga andra människors tider och planer att anpassa sig till. Och jag behöver nog ha det rätt mycket så ett tag till. En månad kanske...

25% betyder två timmar om dagen fem dagar i veckan. Det skulle betyda att jag kunde ha 158 timmar för mig själv i veckan. Då borde jag kunna ha tid att varva ner och hitta vägen vidare. Det känns så.

En sak står dock klar efter en vecka i Stockholm, att jag antagligen aldrig kommer klara av att bo här igen. Trots att jag älskar min familj massor.

Nu ska jag ta tag i att göra den här dagen verklig.

A