hittad

Varför är det enklaste i livet också det svåraste? Alla kategorier. Varför är orden ”följ mig” så svåra att agera på? Det är enklare att följa en uppsättning regler än att följa Jesus. Det är enklare att ha en massa åsikter och tankar och funderingar än att låta Kristi sinnelag råda i mitt hjärta.

Jag vill att min tro ska vara mer än ett försanthållande. Jag vill att det ska vara mer än att tänka Gud och Jesus i varannan mening och nämna hans namn för människor jag möter.

Jag tror inte ens att försanthållande nödvändigtvis måste vara steg ett i en relation med skaparen. Blotta viljan att tro är större än att låta argumentation och rationalitet och logik bestämma vem jag är. Viljan, längtan, att hitta rätt, hitta hem är större än att tänka sig fram till en antagen sanning: att Gud finns.

Reglerna och försanthållandet ger mig verktyg att hantera mitt liv allt längre bort från efterföljelsen. Levnadsmönstret som ser fromt ut gör att jag inte ens själv märker när de urholkar mitt inre, när mitt hjärtas längtan försvagas, tynar bort. För man tror kanske en stund att rutinerna, de goda vanorna ger stadga.

Man märker knappt när man börjar famla i mörkret, när liksom lampan släcks och vägarna blir suddiga. Svårigheten kommer när man under en tid har vant sig vid dagsljuset, när stigen varit tydlig en längre sträcka, och man plötsligt märker att det är mörkt runtomkring. När ens styrka blir en svaghet. När säkerheten i stegen plötsligt blir tveksamhet. När man tittar sig omkring och känner sig så ensam. Vilse. Och man vet inte om man är på rätt stig, man vet inte var man skulle svängt, om man skulle svängt, om man någonsin varit rätt. Man vet inte ens om det finns ett rätt, om det finns ett fel, om man är ensam i världen om att gå vilse och om man någonsin kommer hitta rätt väg igen. Och man försöker tända lampan, man försöker hitta vart man är på den där kartan som bara är suddig och svårläst. Man släpper den inte för en sekund, man vågar inte ge upp, man vågar inte lita på sig själv eller någon annan, men man står liksom på fel ställe. Fel.

Men som man säger om skogen. Går man vilse så ska man stanna vid ett träd, hänga upp någon form av tecken, hålla sig varm och vänta. Vänta.

Någon kommer och letar efter dig, någon kommer och hjälper dig att hitta hem.

Förtvivlad tänker jag: vem skulle leta efter mig?

Jag är för en sekund det förlorade fåret. Det förrymda fåret. Det bortsprungna, saknade, eftersökta. Kanske måste jag bara inse att jag kommit till vägs ände. Och att det klokaste jag kan göra just nu är att vänta. Vänta på att min Herde kommer och lyfter upp mig, som så många gånger förr.

Sluta leta lite. Bli hittad, hitta mig själv, låta Honom hitta mig. Komma hem.

Kanske är det just nu det bästa sättet att följa Honom.

A