Tillbaks på ruta -1.

En vecka går fortfortfort. Och jag hade glömt hur lätt det är att falla in i tempot här. Überfort.

Att vara ledig är inte lätt, och att vara där man vill umgås, göra roliga och mysiga höstsaker (som att sight-see-a Stockholm, dricka the ur stora koppar på mysiga fik, fönstershoppa i snuskigt dyra butiker, sitta hemma hos studerande vänner och prata om allt mellan himmel och jord ända in ¨på småtimmarna) men samtidigt inte orka.

Jag vet inte alls mer om vad jag vill satsa på. Jag vet inte alls hur jag ska prioritera. Jag vet inte alls med vad jag ska sätta igång. Och ju mer tiden rinner mellan mina fingrar desto mer begränsad blir jag. Och det är svårare och svårare att slappna av, det är svårare för att jag vet att jag har planer under morgondagen, och just nu känner jag att jag inte vill ha planer. Jag vill få sova tills jag vaknar (dvs helst inte tills jag vaknar av ljudet av människorna som vaknar och stökar och äter frukost och går till skolan och jobbet) och ta den tid jag vill till att göra ingenting. Men så kommer livet inte fortsätta. Man Måste göra Någonting. Och klumpen som tog två veckor att smälta bort börjar gnaga mig igen. Klumpen, prestationsångesten, mörkret, rädslan... Aaaah.

Nu puttar jag bort känslan en dag. Varför? För att jag inte säger ifrån. Bokar av. Ställer in. Det som jag vet att jag inte orkar. Varför är jag så dummmmm?

A