Novus embrus

När jag vaknade idag kände jag mig totalt opepp. Blåsten ven i fönsterrutorna. Jag hade sovit aldeles för få och oroliga timmar. Sådana dagar vet jag inte om man ska vända på sig och säga hej då till världen och låtsas som om ingenting hänt. Dra täcket ännu högre och hårdare runt huvudet så att tårna sticker fram i nederkanten.

Det är november. Yeah, hejja, hejja, yippie! skriker min depression. Precis vad den behöver.

Min taktik blev att gå upp i alla fall. Ta en dusch. Låtsas att allt är som det ska och sätta igång med det som kallas dag. Och jag ska väl inte klaga. Har haft en lagom varierad och innehållsrik dag.

När jag öppnade dörren ut i det fria kände jag små små vassa snökorn piska mig i ansiktet. Snö. Snö. Ja.

Så har vi planerat teamdygnet.

När jag åt lunch så blåste snöflingorna ännu tätare och snarare horisontalt eller vertikalt på fel håll än det man traditionellt sätt ser. Eller tänker.

Sen har jag fikat och slappat och vart hos T och kollat på vem vet mest, bonde söker fru och Sunes jul.

Och så har jag godkänt familjens julplaner. Dvs att ha utdelning av jewleklewpar på foxing day. Syster nummer ett planerar att tillbringa julafton i Linköping med fästmannens familj och syster nummer två planerar att åka till Strängnäs med sin man till hans familj.

I övrigt har jag ätit en hel ask läkerol och en halv påse fikon. Min mage kommer inom kort meddela detta för omvärlden. Tur att det bara är jag själv som är min omvärld.

Idag har tårarna bara försökt typ tre gånger. Jag vet inte om jag ska stänga in dem. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Jag vet inte och jag orkar inte. Jag orkar inte gråta, jag orkar inte låta bli. Jag kan inte hantera mina tankar och känslor så bra som jag vill. Jag känner mig mest av allt bara så tom och hjälplös. Som att jag icke-är. Som att jag upphört att vara ett tag. Och när den känslan kommer så tappar jag fotfästet, jag tappar begreppet om verkligheten, jag glömmer bort när jag senast kände att jag levde. För jag går in i en zon av intighet.

Imorn ska jag ha en egendag, är det tänkt. Om jag mår tillräckligt bra. Annars kan jag komma att behöva lite tidsfördriv och så... För jag orkar inte ta itu med mina tårar. [Kan du inte bara komma hit och hålla om mig och låta mig få gråta mot din axel så kan du torka mina tårar och säga alla de rätta sakerna till mig och jag lovar att jag ska lyssna och om jag bara får luta mig mot dig en stund så ska du se att jag orkar och att jag kommer ta mig ut ur det här och vi ska bli starka tillsammans och då kan ingenting förstöra oss.]

Pepp pepp pepp.

Nu flyr jag en stund in i en annan värld. Ses sen.

A