ingen kommer undan inte ens i sverige som veronica maggio säger.
tänkte jag skulle skriva ett litet inlägg för att stilla oro (?) som väcks av förra inlägget.
jag mår okej.
jag går upp på morgonen och ser fram emot saker jag gör, fast ganska mycket av det jag gör går på rutin för jag känner att jag måste ha hjälp att hålla någon form av struktur.
när man står lite sådär halvt vid sidan om livet är det lätt att man observerar mycket och tänker på andra människor, hur de är, vad de gör, hur de reagerar. men tankarna blir liksom inte raka utan kurviga och trassliga. deras ord om sig själva stämmer inte med vad de gör. jag tycker det är rätt fascinerande. att de inte ser hur andra människor uppfattar dem.
jag SKA ta tag i att prata, men jag vet inte vad jag ska säga liksom. jag vet ju inte vad jag tänker och känner. och jag blir så sjukt trött på att så många människor hela tiden uttrycker sig som om de vet bättre och har svar på hur jag ska göra för att må och som om de vet mitt problem och som om de också har varit där jag är. jag har svårt att tro det. jagvet att många har det tufft och jobbigt. men jag tror inte alls att de vet hur det känns att vara jag. det märks så tydligt när man faktiskt på riktigt möter någon som upplevt liknande känslor. det är som att man ser det i deras ögon och som att de fattar att jag inte (i alla fall just nu) orkar höra dem säga hur bra allt kommer bli om ett tag och att allt kommer lösa sig och så. jag kan få leverera klyschorna tack. när jag inte orkar svara på den där idiotiska frågan hur det är. då kan jag få svara huvudet upp och fötterna ner, men det ska nog bli bra snart och le så att alla mina sneda tänder syns och så ska jag vifta bort klumpen som jag inte vill blotta alltid även om den nästan alltid sitter där och gör ont. de som vet vad det handlar om delar hela sitt liv i en enda smärtfylld blick och man vet att de förstår och står bredvid en i allt. en del som inte förstår är hjärtskärande ärliga med det men visar att de förstår att det gör obegripligt ont och man kan inte låta bli att älska dem så mycket för det.
den andra typen av människor som man vill umgås med är de som behandlar en som om allt var bra och som vågar ha roligt med en och som liksom ger en sådana där livsfyllda stunder.
men jag orkar inte prata om det. inte jämt. inte med vem som helst. och inte med folk som tror att de vet så himla mycket om hur det är...
när jag processar mitt liv så stämmer inte bilden riktigt. och min självbild är precis lika skev som jag reflekterar över andras. för jag har förändrats. jag är inte den jag var. jag beter mig inte som jag trodde jag gjorde och jag beter mig definitivt inte som jag vill.
jag är inte säker på att jag tänker elaka tankar om mig själv eller att jag egentligen är ledsen. det jag känner är ju smärta. en inre smärta som gör så sjukt ont att jag blir ledsen och uppgiven av det. ledsenheten kommer efteråt, inte först.
undviker konsekvensanalys och framtidsdrömmar. de gör ondast.
Hej!
SvaraRaderaHittade precis hit genom en annan blogg. och tja, jag vill säga något, men jag vet inte riktigt vad.
jag kan säga att att jag har också vart sjukskriven för utmattningsdepression, just nu är jag inte sjukskriven, för jag har hittat en utbildning som är lite " snällare" där allt går i min egen takt, och det klarar jag av. även om jag inte klarar av mycket annat som jag skulle vilja. och det är ju sorgen som är som störst, för att kroppen inte fungerar som jag vill att den skall.
och jag tycker också att det är skitjobbigt med folk som försöker "pracka" på en tips om hur man skall göra, le lite så blir det bra osv osv.
men allt måste ske i din egen takt.
jag försöker att lyssna på vissa tips och lagra dem i mitt inre, när tiden är mogen så kanske jag prövar på ett och annat tips på hur jag skall kunna må bättre. men det måste vara jag som hittar mitt sätt. kanske en blandning av massa olika tips. eller så bara klickar det någon dag. vad vet jag.
kroppen är så smart, den säger ju till när det är något som är fel, och så får man försöka att hitta grundorsaken till felet kanske.
så vad jag brukar göra är att lyssna på min kropp, vara snäll mot mig själv, behandla mig lite som om jag vore min bästa kompis ( fast det är skitsvårt) tänka att det är " bara" känslor, jag får känna känslor, men även om det är jobbigt så vet jag att någon gång dalar den värsta ångesten och gråtattackerna.
jag försöker att vara tacksam för de saker som jag faktiskt har som är bra. vissa dagar funkar dessa tankar jättebra.
vissa dagar funkar de inte alls, då är allt bara skit och ångesten sätter in som aldrig förr.
ta hand om dig och kram!
:) (Vet inte om man ska svara här eller om man ska försöka svara på nåt annat sätt.) Tack för omtanken. Jag blir ledsen över att det finns fler som är med om liknande saker som jag, för det är (har varit) jobbigt. Samtidigt finns det ju lite tröst i att man ändå inte är ensam. Jag mår typ tusen kilo bättre än när jag skrev det här. Men nu, när jag läser det igen så rinner tårarna ändå. För det var ju så sjukt jobbigt då.
SvaraRaderaTack igen för omtanken. :)
Kram!
nej, jag vet, jag vet inte heller om jag skall svara på andras bloggar eller om jag skall svara i min egen blogg. så jag brukar känna efter vad det är för slags kommentar och sen svara lite varstans..:) så tänker jag att vill folk ha svar på sina kommentarer så får de ju hålla koll på det själva att jag svarar på min egen blogg, orkar ju inte ta ansvar för att de skall få svar överallt..:)
SvaraRadera