En vecka går fortfortfort. Och jag hade glömt hur lätt det är att falla in i tempot här. Überfort.
Att vara ledig är inte lätt, och att vara där man vill umgås, göra roliga och mysiga höstsaker (som att sight-see-a Stockholm, dricka the ur stora koppar på mysiga fik, fönstershoppa i snuskigt dyra butiker, sitta hemma hos studerande vänner och prata om allt mellan himmel och jord ända in ¨på småtimmarna) men samtidigt inte orka.
Jag vet inte alls mer om vad jag vill satsa på. Jag vet inte alls hur jag ska prioritera. Jag vet inte alls med vad jag ska sätta igång. Och ju mer tiden rinner mellan mina fingrar desto mer begränsad blir jag. Och det är svårare och svårare att slappna av, det är svårare för att jag vet att jag har planer under morgondagen, och just nu känner jag att jag inte vill ha planer. Jag vill få sova tills jag vaknar (dvs helst inte tills jag vaknar av ljudet av människorna som vaknar och stökar och äter frukost och går till skolan och jobbet) och ta den tid jag vill till att göra ingenting. Men så kommer livet inte fortsätta. Man Måste göra Någonting. Och klumpen som tog två veckor att smälta bort börjar gnaga mig igen. Klumpen, prestationsångesten, mörkret, rädslan... Aaaah.
Nu puttar jag bort känslan en dag. Varför? För att jag inte säger ifrån. Bokar av. Ställer in. Det som jag vet att jag inte orkar. Varför är jag så dummmmm?
A
måndag 28 september 2009
söndag 27 september 2009
Huset
Jag är i Stockholm nu. I föräldrahemmet, ni vet det där som är så svårbenämnt. Hemma, hem-hemma, borta... whatever. Mycket är sig likt. Massa människor, röra, disk, tvätt, katten som vill in och sen ut och sen in igen. Disney-sing-star och TV-serier på DVD (eftersom det inte finns en boxer i hushållet).
Jag gjorde rätt i att inte åka hit innan jag börjar orka mer. Är inkvarterad på minsta brorens rum, i utdragssängen. Väggarna är blå, som jag valde, och de blommiga gardinerna, som jag sydde för elva år sedan är kvar. Möblerna är annorlunda och innehållet. Tonårstjej till tioårig grabb.
I ett så här stort hus är det märkligt hur liv och rörelse så snabbt dör ut på kvällen. En efter en troppar av, en efter en knyter sig, stänger av apparater, släcker lampor, säger sitt sista god natt över telefon med partymannen. Frysen knäpper till lite då och då. Ett av de husljud man bara hör när husets människor somnat.
Sömnen vill inte riktigt infinna sig. Inte än, trots att det varit en intensiv dag. Bilkörning i Stockholm, parkering, gudstjänst, promenad, spel, sing-star, matlagning och människor. Mer än jag kanske egentligen orkade...
Imorgon börjar min sista vecka. Sen ska jag börja om igen. Men jag har inte tänkt färdigt. Kanske ensamma dagar i huset kan ge mig lite tanketid.
Natti.
A
Jag gjorde rätt i att inte åka hit innan jag börjar orka mer. Är inkvarterad på minsta brorens rum, i utdragssängen. Väggarna är blå, som jag valde, och de blommiga gardinerna, som jag sydde för elva år sedan är kvar. Möblerna är annorlunda och innehållet. Tonårstjej till tioårig grabb.
I ett så här stort hus är det märkligt hur liv och rörelse så snabbt dör ut på kvällen. En efter en troppar av, en efter en knyter sig, stänger av apparater, släcker lampor, säger sitt sista god natt över telefon med partymannen. Frysen knäpper till lite då och då. Ett av de husljud man bara hör när husets människor somnat.
Sömnen vill inte riktigt infinna sig. Inte än, trots att det varit en intensiv dag. Bilkörning i Stockholm, parkering, gudstjänst, promenad, spel, sing-star, matlagning och människor. Mer än jag kanske egentligen orkade...
Imorgon börjar min sista vecka. Sen ska jag börja om igen. Men jag har inte tänkt färdigt. Kanske ensamma dagar i huset kan ge mig lite tanketid.
Natti.
A
tisdag 22 september 2009
viktigt
Har reflekterat över det här någon gång tidigare. Men när man är jag känns det på något sätt lite märkligt när man måste kämpa hårt för att komma i byxorna. Och de sista två centimeterna på dragkedjan ändå inte går att få igen. Pris ske Gud och Halleluja för mjukisbyxor.
Så vad gör man nu? Skänker bort alla tajta byxor och långsamt bygger upp ett nytt lager, eller satsa på att nå tillbaks till ursprungsläget (vilket iofs inte är eftersträvandvärt och förmodligen helt omöjligt...)?
A
Så vad gör man nu? Skänker bort alla tajta byxor och långsamt bygger upp ett nytt lager, eller satsa på att nå tillbaks till ursprungsläget (vilket iofs inte är eftersträvandvärt och förmodligen helt omöjligt...)?
A
fredag 18 september 2009
skrämmande reklam
När jag postade min förra bloggpost (oj vad jag använder svengelska, bloggspråk...) fick jag reklam. "lider du av stress? hur kan du hantera stressen?" Och så blev jag väl lite nyfiken på vad det handlade om... bara kanske för att jag tyckte det var lite obehagligt. Och det visade sig att det är scientologerna som vill att jag ska köpa en bok. Innan jag ens läste att det var scientologerna som låg bakom så visste jag att det var crap. Som typ att stress skulle bero på saker som hänt tidigare och lagrats i ditt medvetande och som sedan användes mot dig... som att det fanns en ond kraft inne i mig som ville förstöra... Och sinnets bla bla bla och medvetandet bla bla bla.
Jag vet att det finns en andlig verklighet, men jag tror kanske inte att det är av ondo att jag är där jag är. Jag tror inte att det är saker som hänt förr som fört mig dit jag är. Det kan säkert spela roll, men jag tror att det var en pågående livsstil som inte var hållbar. Jag tror att det är nyttigt att ta en tid för att reflektera. Jag tror absolut att det kommer komma god frukt ur min situation. Jag är kanske inte Glad att inte orka, men jag är Glad att jag kan ta den tid jag behöver för att hitta rätt.
Scientologi är inte det som ska lösa mina problem att hantera mitt liv. Det är med Guds kraft jag ska lära mig att göra kloka val, med ledning av universums skapare som jag ska hitta rätt spår igen.
Gode Gud, vad jag behöver dig i den här processen...
A
Jag vet att det finns en andlig verklighet, men jag tror kanske inte att det är av ondo att jag är där jag är. Jag tror inte att det är saker som hänt förr som fört mig dit jag är. Det kan säkert spela roll, men jag tror att det var en pågående livsstil som inte var hållbar. Jag tror att det är nyttigt att ta en tid för att reflektera. Jag tror absolut att det kommer komma god frukt ur min situation. Jag är kanske inte Glad att inte orka, men jag är Glad att jag kan ta den tid jag behöver för att hitta rätt.
Scientologi är inte det som ska lösa mina problem att hantera mitt liv. Det är med Guds kraft jag ska lära mig att göra kloka val, med ledning av universums skapare som jag ska hitta rätt spår igen.
Gode Gud, vad jag behöver dig i den här processen...
A
det mentala skrivbordet
Vi är många som kämpar med stress, lathet, duktighet, självbild, andras bild av oss och prestation... (Kanske framför allt tjejigt? Rätta mig om jag har fel.) Läste en blogg som frågade hur läsarna hanterar stressen. Det blev en liten reflektion.
Jag har hanterat stress med att skjuta på disk och städ, vilket i sin tur har gjort att jag undvikt att vara hemma, jag har hela tiden velat umgås med vänner och helst hemma hos någon annan. Varje gång vi har varit hemma hos mig har den oslängda reklamen blandats med allsköns skolpapper och post i högar på skrivbordet. Det har i längden INTE hjälpt för stressnivån. I längden kan man inte ens njuta av att vara ledig, åka på en rolig resa eller ha en dag ute i naturen. Man har alltid massa saker som man förpassat in i en dimmig glömska. Glömskan är inte total, man har bara tillfälligt lagt bort saker på det mentala skrivbordet, saker som borde vara naturliga och vardagliga, rent av rutinmässiga.
Nu när jag är hemma och sjukskriven… så… tog det två veckor innan jag började känna att jag orkade börja strukturera tillvaron. Jag har levt i ett organiserat kaos, tänkt att jag har koll. I somras började kollen bli sämre. Jag hittade inte papper som var viktiga, som jag trodde jag visste var jag hade, jag glömde bort viktiga saker, jag prioriterade märkligt. Det mentala skrivbordet var lika överbelamrat som det konkreta. Men nu när jag börjat få fart på vardagsgöromålen som att laga mat på riktigt och diska och sortera tvätten på en gång och framför allt slänga saker som jag inte behöver, så kände jag äntligen att jag börjar återfå lite energi. Jag har gått igenom högar, satt in papper i pärmar och inte bara i tillfälliga mappar eller högar. Jag har gått igenom ett hyllplan i taget i bokhyllan, jag har långsamt börjat hitta mig som jag vill vara. Under tiden jag gått igenom hyllorna har jag hittat spår av tankar, klädda i ord, som bär med sig en känsla från en tid som varit. Mig som jag en gång var. DET är något som hjälper stressnivån. Att få ordning, både praktiskt och mentalt.
Det finns inget så avslappnande som att torka av diskbänken efter att man har fyllt diskstället med ren, blöt disk. Det finns inget så befriande som att ha jagat dammråttorna och dödat dem med sopkvasten tills golvytan är ren. Det finns inget så avstressande som att sätta sig med hemlagad mat framför en film eller TV-serie.
Ett av mina problem med hela den här historien är människors bild av mig. Det finns många som har försökt hjälpa mig att se att det går för fort runt omkring mig. Det är jag tacksam för, även fast jag inte visat det. Och inte kunnat ta emot den hjälp som blivit mig erbjuden. Jag har helt enkelt inte vetat hur jag ska prioritera mina engagemang. Jag har prioriterat bort massa massa massa saker, men stressen har inte släppt. Jag har inte ens ersatt mitt nedskurna engagemang med andra aktiviteter, men kanske med djupare engagemang i det jag behållit. Kanske har stressen fortsatt för att jag haft så höga krav på mig att göra det jag faktiskt gör helt perfekt. En vilja att vara tillräcklig. En vilja att vara bättre än jag känner mig. För jag har hela tiden brottats med att inte leva upp till förväntningarna. Och människor runt omkring mig har sett mig lyckas perfekt med allt, fast jag har hela tiden vetat att det är en lögn, för jag har liksom… misslyckats. Och jag vet att jag är älskad ändå. Jag vet att jag är älskad, skapad till Guds avbild. Han ser inte mina misslyckanden, han ser Mig.
Det handlar inte om att duga. Och det handlar Verkligen inte om att vara bättre än andra. Det handlar mest om att vara nöjd med den man är. Och där måste jag komma fram till om jag är nöjd med mig även när jag inte lyckas med sådant jag ville. Jag vet inte. Jag vet inte heller vad det gör med mig och min självbild den dagen jag bestämmer mig för att vara nöjd med mig själv trots att jag misslyckas.
Jag ser inte sjukskrivning som ett misslyckande. Jag ser det som ett erkännande. Jag erkänner att jag kört för fort. Jag erkänner för mig själv och mest för andra att jag faktiskt inte är en übermänniska. Jag demonstrerar att jag måste veta vad jag vill, vad som är min drivkraft innan jag ”orkar med” allt som jag ”borde”, eller trodde att jag ville. Jag tar den tiden jag låtit bli att ta ut i lagom portioner med jämna mellanrum på ett bräde nu. Jag tar mig tid att hantera mitt mentala skrivbord. Övervaka processerna.
Min första vecka hemma orkade jag Ingenting. Min andra vecka började jag orka människor, ett par-tre timmar om dagen. Nu klarar jag av nästan heldagar med människor och kvällshäng ibland. Typ varannan dag… Fast jag tror att jag drar det lite för långt och testar gränserna.
Questions to self: Behöver man duga? Behöver man vara bra på något? Behöver man vara nöjd med sig själv?
Och hur ska man lägga upp vardagslivet så att man inte kan rymma från att ta sin själv-tid med regelbundenhet?
A
Jag har hanterat stress med att skjuta på disk och städ, vilket i sin tur har gjort att jag undvikt att vara hemma, jag har hela tiden velat umgås med vänner och helst hemma hos någon annan. Varje gång vi har varit hemma hos mig har den oslängda reklamen blandats med allsköns skolpapper och post i högar på skrivbordet. Det har i längden INTE hjälpt för stressnivån. I längden kan man inte ens njuta av att vara ledig, åka på en rolig resa eller ha en dag ute i naturen. Man har alltid massa saker som man förpassat in i en dimmig glömska. Glömskan är inte total, man har bara tillfälligt lagt bort saker på det mentala skrivbordet, saker som borde vara naturliga och vardagliga, rent av rutinmässiga.
Nu när jag är hemma och sjukskriven… så… tog det två veckor innan jag började känna att jag orkade börja strukturera tillvaron. Jag har levt i ett organiserat kaos, tänkt att jag har koll. I somras började kollen bli sämre. Jag hittade inte papper som var viktiga, som jag trodde jag visste var jag hade, jag glömde bort viktiga saker, jag prioriterade märkligt. Det mentala skrivbordet var lika överbelamrat som det konkreta. Men nu när jag börjat få fart på vardagsgöromålen som att laga mat på riktigt och diska och sortera tvätten på en gång och framför allt slänga saker som jag inte behöver, så kände jag äntligen att jag börjar återfå lite energi. Jag har gått igenom högar, satt in papper i pärmar och inte bara i tillfälliga mappar eller högar. Jag har gått igenom ett hyllplan i taget i bokhyllan, jag har långsamt börjat hitta mig som jag vill vara. Under tiden jag gått igenom hyllorna har jag hittat spår av tankar, klädda i ord, som bär med sig en känsla från en tid som varit. Mig som jag en gång var. DET är något som hjälper stressnivån. Att få ordning, både praktiskt och mentalt.
Det finns inget så avslappnande som att torka av diskbänken efter att man har fyllt diskstället med ren, blöt disk. Det finns inget så befriande som att ha jagat dammråttorna och dödat dem med sopkvasten tills golvytan är ren. Det finns inget så avstressande som att sätta sig med hemlagad mat framför en film eller TV-serie.
Ett av mina problem med hela den här historien är människors bild av mig. Det finns många som har försökt hjälpa mig att se att det går för fort runt omkring mig. Det är jag tacksam för, även fast jag inte visat det. Och inte kunnat ta emot den hjälp som blivit mig erbjuden. Jag har helt enkelt inte vetat hur jag ska prioritera mina engagemang. Jag har prioriterat bort massa massa massa saker, men stressen har inte släppt. Jag har inte ens ersatt mitt nedskurna engagemang med andra aktiviteter, men kanske med djupare engagemang i det jag behållit. Kanske har stressen fortsatt för att jag haft så höga krav på mig att göra det jag faktiskt gör helt perfekt. En vilja att vara tillräcklig. En vilja att vara bättre än jag känner mig. För jag har hela tiden brottats med att inte leva upp till förväntningarna. Och människor runt omkring mig har sett mig lyckas perfekt med allt, fast jag har hela tiden vetat att det är en lögn, för jag har liksom… misslyckats. Och jag vet att jag är älskad ändå. Jag vet att jag är älskad, skapad till Guds avbild. Han ser inte mina misslyckanden, han ser Mig.
Det handlar inte om att duga. Och det handlar Verkligen inte om att vara bättre än andra. Det handlar mest om att vara nöjd med den man är. Och där måste jag komma fram till om jag är nöjd med mig även när jag inte lyckas med sådant jag ville. Jag vet inte. Jag vet inte heller vad det gör med mig och min självbild den dagen jag bestämmer mig för att vara nöjd med mig själv trots att jag misslyckas.
Jag ser inte sjukskrivning som ett misslyckande. Jag ser det som ett erkännande. Jag erkänner att jag kört för fort. Jag erkänner för mig själv och mest för andra att jag faktiskt inte är en übermänniska. Jag demonstrerar att jag måste veta vad jag vill, vad som är min drivkraft innan jag ”orkar med” allt som jag ”borde”, eller trodde att jag ville. Jag tar den tiden jag låtit bli att ta ut i lagom portioner med jämna mellanrum på ett bräde nu. Jag tar mig tid att hantera mitt mentala skrivbord. Övervaka processerna.
Min första vecka hemma orkade jag Ingenting. Min andra vecka började jag orka människor, ett par-tre timmar om dagen. Nu klarar jag av nästan heldagar med människor och kvällshäng ibland. Typ varannan dag… Fast jag tror att jag drar det lite för långt och testar gränserna.
Questions to self: Behöver man duga? Behöver man vara bra på något? Behöver man vara nöjd med sig själv?
Och hur ska man lägga upp vardagslivet så att man inte kan rymma från att ta sin själv-tid med regelbundenhet?
A
onsdag 16 september 2009
fel dag
Vissa dagar är bättre än andra. Idag är inte en sådan.
Jag tappar saker, spiller, fumlar, snubblar. Ett ägg på golvet här, lite kaffe på kläderna där, en o-bra muffinsbakning hit, en stekspade dit.
Suckar och skakar på huvudet och andas och går vidare. Vill slå något typ. Och hitta tillbaks till mitt vanliga, välkoordinerade jag. Ehm...
Några sanningar till då:
Andrea gillar att spela spel. Och hon är inte kvällstrött, men hon är lite trött på människor med för hög ljudvolym på kvällarna.
Och så skulle hon gärna våldgästa en soffa med lite kaffe framför en TV klockan åtta ikväll, för hon tycker det är så roligt med mobbning i TV. Ehm...
A
Jag tappar saker, spiller, fumlar, snubblar. Ett ägg på golvet här, lite kaffe på kläderna där, en o-bra muffinsbakning hit, en stekspade dit.
Suckar och skakar på huvudet och andas och går vidare. Vill slå något typ. Och hitta tillbaks till mitt vanliga, välkoordinerade jag. Ehm...
Några sanningar till då:
Andrea gillar att spela spel. Och hon är inte kvällstrött, men hon är lite trött på människor med för hög ljudvolym på kvällarna.
Och så skulle hon gärna våldgästa en soffa med lite kaffe framför en TV klockan åtta ikväll, för hon tycker det är så roligt med mobbning i TV. Ehm...
A
måndag 14 september 2009
ny vecka, nya sanningar
Nu är det måndag. Har dålig koll på tiden, att dagarna går. Börjar närma mig halvtid, och det i sig stressar. För jag har inte orkat göra sådant jag skulle behöva göra.
Idag är nog dagen då jag ska inse att jag tycker om att leva i ett organiserat kaos. Eller då jag ska inse att det inte alls är så.
Idag är dagen då jag ska se till att mitt hjärtas åker inte blir vägkant. Då jag ska se till att det finns förutsättningar att odla, att det blir bröd i mitt liv... Niklas predikan igår var fantastisk. Igen.
Sanningarna om mig är svåra nu. För jag vet inte hur långt bak jag ska rota. Sår som är läkta måste väl få förbli orörda? Överspelade sanningar kan väl få ligga långt bak och bara vara en språngbräda, något gammalt, som gjort mig till någon annan än den lilla lilla människa jag en gång var. Det är ju över, minnen finns, känslor finns, men det är över nu.
Dags att ta tag i dagens tänkande.
A
Idag är nog dagen då jag ska inse att jag tycker om att leva i ett organiserat kaos. Eller då jag ska inse att det inte alls är så.
Idag är dagen då jag ska se till att mitt hjärtas åker inte blir vägkant. Då jag ska se till att det finns förutsättningar att odla, att det blir bröd i mitt liv... Niklas predikan igår var fantastisk. Igen.
Sanningarna om mig är svåra nu. För jag vet inte hur långt bak jag ska rota. Sår som är läkta måste väl få förbli orörda? Överspelade sanningar kan väl få ligga långt bak och bara vara en språngbräda, något gammalt, som gjort mig till någon annan än den lilla lilla människa jag en gång var. Det är ju över, minnen finns, känslor finns, men det är över nu.
Dags att ta tag i dagens tänkande.
A
fredag 11 september 2009
att inte må
Jag förvånas över människors allmänna uppfattning av mitt (medicinska) tillstånd. Jag vet inte ens vad jag själv tänkte innan jag själv var här. Men jag tror inte att jag trodde att det handlade om att sitta hemma på sin kammare och vara ledsen. Visst, det finns dagar då jag mest är ledsen. Det är inte så att jag inte Vill vara med människor. Jag orkar bara inte. Jag behöver inte bli gladare, jag behöver vila. Jag behöver inte ha bekräftelse för att stärka mitt självförtroende, jag behöver hitta rätt väg igen.
Jag vet att människor vill väl. Men det är lite svårt att förhålla sig till hur människor tror att jag ska bli "bättre".
Jag vet inte ens om jag mår dåligt just nu. Jag mår inte alls, och det är problemet.
Så när jag får frågan "hur mår du" så är det svårt att svara. Jag vet inte. Men jag är glad att så många har visat sig vilja finnas vid min sida.
Idag är en ny dag. Nya sanningar att upptäcka om mig själv.
Gårdagens sanning är att jag är en pratkvarn. Och att jag tycker om att umgås med människor. Trots att jag inte orkar.
A
Jag vet att människor vill väl. Men det är lite svårt att förhålla sig till hur människor tror att jag ska bli "bättre".
Jag vet inte ens om jag mår dåligt just nu. Jag mår inte alls, och det är problemet.
Så när jag får frågan "hur mår du" så är det svårt att svara. Jag vet inte. Men jag är glad att så många har visat sig vilja finnas vid min sida.
Idag är en ny dag. Nya sanningar att upptäcka om mig själv.
Gårdagens sanning är att jag är en pratkvarn. Och att jag tycker om att umgås med människor. Trots att jag inte orkar.
A
onsdag 9 september 2009
brödbak
När tankarna är många och dagarna hemma långa kan man baka lite bröd istället för att undvika folk på stan.
Det var härligt att veta att receptet fortfarande sitter i huvudet. Eller i ryggmärgen som man säger. Och härligt att knåda. Och härligt att känna nybakt-doft i min lilla lya.
Problemet är att det blir så mycket bröd. Och att det är gott idag och lite gott imorn och sen är det bara bröd. Som vilket som helst.
Inspirerad av en blogg tänkte jag att jag kan ge ena leven till en granne. Jag har två. Eller fem om man räknar personer, men två hushåll. Men jag vågar verkligen inte, för vi har inte den sortens relation. Vi tycker nog inte illa om varandra, vi ler åt varandra och hejar lite försynt när vi möts i trappuppgången. Och nickar lite lätt åt varandra om vi möts på något knepigt ställe som Maxi eller på torget och man liksom känner att man blir lite... granskad. (Jag vet ju vad de lyssnar på för musik. Jag vet vilka dagar de städar. Men jag vill inte att de ska veta vad jag köper på Maxi.) Så jag bestämde mig i alla fall för att annonsera ut mitt bröd på facebook istället, eftersom jag är så sjukligt blyg att jag inte vågar knacka hos grannen. Tänkte att jag kunde lite lätt promota det i alla fall. Liksom hinta om att det finns bröd här. Vet inte om det riktigt nappade. Hade jag varit mitt vanliga jag hade jag bjudit hem ett rövarband på mumsigt hembakt bröd, men jag orkar ju inte besök. Bara enstaka personer och kortare stunder... Och då går det inte åt så mycket av mitt goda bröd.
Den enkla lösningen (men kanske inte den rätta?) är att frysa in brödet och äta under den hårda karga vintern när försäkringskassan och socialen och andra samhälleliga instutitioner vägrar understödja mitt (lata) leverne.
Idag undrar jag varför jag ska vara sjuk. Får lite dåligt samvete över att inte ha en riktig sjukdom som sitter i kroppen. Får dåligt samvete över att ha en bra dag när jag inte bara sover och eremiterar. Idag tror jag att läkaren inte visste vad han gjorde när han sa att jag ska vara sjukskriven. Idag tror jag att jag behöver vara duktig. Idag tror jag att lösningen skulle varit att jag bitit ihop och Orkat. Men jag Vet att det är en stor fet elak äcklig lögn. För det Går inte att köra när bensinen är slut. Det är en sån där tanke som gör mig stressad på en gång igen, så jag inser att det faktiskt Är så att jag inte fungerar som jag ska just nu. För jag är en sån där "duktig" människa. Ja det är jag och det är inget bra alls.
Det var några sanningar till.
Love
A
Det var härligt att veta att receptet fortfarande sitter i huvudet. Eller i ryggmärgen som man säger. Och härligt att knåda. Och härligt att känna nybakt-doft i min lilla lya.
Problemet är att det blir så mycket bröd. Och att det är gott idag och lite gott imorn och sen är det bara bröd. Som vilket som helst.
Inspirerad av en blogg tänkte jag att jag kan ge ena leven till en granne. Jag har två. Eller fem om man räknar personer, men två hushåll. Men jag vågar verkligen inte, för vi har inte den sortens relation. Vi tycker nog inte illa om varandra, vi ler åt varandra och hejar lite försynt när vi möts i trappuppgången. Och nickar lite lätt åt varandra om vi möts på något knepigt ställe som Maxi eller på torget och man liksom känner att man blir lite... granskad. (Jag vet ju vad de lyssnar på för musik. Jag vet vilka dagar de städar. Men jag vill inte att de ska veta vad jag köper på Maxi.) Så jag bestämde mig i alla fall för att annonsera ut mitt bröd på facebook istället, eftersom jag är så sjukligt blyg att jag inte vågar knacka hos grannen. Tänkte att jag kunde lite lätt promota det i alla fall. Liksom hinta om att det finns bröd här. Vet inte om det riktigt nappade. Hade jag varit mitt vanliga jag hade jag bjudit hem ett rövarband på mumsigt hembakt bröd, men jag orkar ju inte besök. Bara enstaka personer och kortare stunder... Och då går det inte åt så mycket av mitt goda bröd.
Den enkla lösningen (men kanske inte den rätta?) är att frysa in brödet och äta under den hårda karga vintern när försäkringskassan och socialen och andra samhälleliga instutitioner vägrar understödja mitt (lata) leverne.
Idag undrar jag varför jag ska vara sjuk. Får lite dåligt samvete över att inte ha en riktig sjukdom som sitter i kroppen. Får dåligt samvete över att ha en bra dag när jag inte bara sover och eremiterar. Idag tror jag att läkaren inte visste vad han gjorde när han sa att jag ska vara sjukskriven. Idag tror jag att jag behöver vara duktig. Idag tror jag att lösningen skulle varit att jag bitit ihop och Orkat. Men jag Vet att det är en stor fet elak äcklig lögn. För det Går inte att köra när bensinen är slut. Det är en sån där tanke som gör mig stressad på en gång igen, så jag inser att det faktiskt Är så att jag inte fungerar som jag ska just nu. För jag är en sån där "duktig" människa. Ja det är jag och det är inget bra alls.
Det var några sanningar till.
- Jag tycker om att baka bröd.
- Jag vill göra andra människor glada (med hembakt bröd).
- Jag är plikttrogen mot samhället och allt och alla utan vettig gräns och det är därför jag sitter i båten just nu.
Love
A
hasa runt i pyjamasbyxorna
Kan vi inte låta bli att bestiga berg ikväll? Kan vi inte rulla cykel i nerförsbacke med håret flygande bakom oss i stället? Hasa runt i pyjamasbyxor och pussa våra kärlekars mjuka kinder? Beställa hem mat och inte diska efter oss? Se några avsnitt ur en serie som vi sett hundratals gånger och skratta på de vanliga ställena? Bara skita i att vi är ganska vilse?
För några dagar sedan snubblade jag in på en blogg som mådde som jag då. Idag är det lite lättare, men så har jag också hasat runt i pyjamasbyxorna och kollat på gamla tv-serier i en vecka nu. Och sovit.
Jag har inte pussat på några kinder och jag har inte beställt hem mat. Jag har till och med diskat flera gånger, men det behöver ju göras igen.
Och jag tycker det känns märkligt. Att vara sjuk, att vara vilse, att vara stressad så att man inte somnar på kvällen när man ska, men är så trött att man måste sova efter att ha varit med vänner i två timmar. Men det är stora framsteg på en vecka.
Love
A
För några dagar sedan snubblade jag in på en blogg som mådde som jag då. Idag är det lite lättare, men så har jag också hasat runt i pyjamasbyxorna och kollat på gamla tv-serier i en vecka nu. Och sovit.
Jag har inte pussat på några kinder och jag har inte beställt hem mat. Jag har till och med diskat flera gånger, men det behöver ju göras igen.
Och jag tycker det känns märkligt. Att vara sjuk, att vara vilse, att vara stressad så att man inte somnar på kvällen när man ska, men är så trött att man måste sova efter att ha varit med vänner i två timmar. Men det är stora framsteg på en vecka.
Love
A
den första (och största) sanningen
När jag nu ska börja om litegrann så ska jag konstatera min första sanning. Det första (och största och enda) om mig själv som jag kan lägga som grundplatta.
-Bibeln
Jag vet att jag är skapad av Gud, för att Han Ville det. Jag vet att Han känner mig även om jag själv inte gör det. Han älskar mig, och han har gett mig rätten att bli Hans barn. Arvinge. Medlem i Hans familj. Min första utgångspunkt.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Jorden var öde och tom,
djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte över vattnet.
Gud skapade människan till sin avbild,
till Guds avbild skapade han henne.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
I begynnelsen fanns Ordet,
och Ordet fanns hos Gud,
och Ordet var Gud.
Det fanns i begynnelsen hos Gud.
Allt blev till genom det,
och utan det blev ingenting till
av allt som finns till.
I Ordet var liv,
och livet var människornas ljus.
Och ljuset lyser i mörkret,
och mörkret har inte övervunnit det
Åt dem som tog emot honom
gav han rätten att bli Guds barn,
åt alla som tror på hans namn.
-Bibeln
Jag vet att jag är skapad av Gud, för att Han Ville det. Jag vet att Han känner mig även om jag själv inte gör det. Han älskar mig, och han har gett mig rätten att bli Hans barn. Arvinge. Medlem i Hans familj. Min första utgångspunkt.
Mitt barn, du är alltid hos mig, allt mitt är ditt.
tisdag 8 september 2009
en tur i min värld
Välkommen.
Ödmjukhet.
Ja, ödmjukhet inför ett livsöde. Döm ingen förrän du har vandrat en mil i hans mockasiner. Så säger indianderna.
Jag har lärt mig att saker oftast inte är som det först ser ut. Även jag gömmer många sanningar bakom en bild som jag flitigt målar på. Vandra en mil i min värld, bo en mil hos min familj. Gör det jag gör i en mil. Kanske framför allt: se i mina backspeglar i en mil.
Just nu (eller ganska exakt för en vecka sedan) har jag kommit dit att jag målat så många lager på bilden av mig själv att jag knappt ens själv vet vad som var på riktigt från början. Jag kan inte komma längre på resan just nu. Min resa framåt kräver först en snabb tur tillbaks, en omväg, en vilopaus, för att kunna hitta vad som är sant och äkta, vad av mitt jag som ska få följa med på min resa framåt. Självrannsakan. Ödmjukhet inför mitt eget levnadsöde. Vad är min huvudsakliga identitet...
Att skriva orden som klär tankarna i fjäderdskrud, ger dem vingar, för dem till (dig) en eventuell läsare, är en styrka för mig. Även om du:et kanske bara är jag?
Jag är fast besluten att hitta vad som finns gömt inne i mitt hjärta. Är det sant som de säger om mig? Är det sant som jag själv säger om mig?
Slå följe med mig en bit på resan. Kanske bara en kilometer, om du vill.
Välkommen.
A
Ödmjukhet.
Ja, ödmjukhet inför ett livsöde. Döm ingen förrän du har vandrat en mil i hans mockasiner. Så säger indianderna.
Jag har lärt mig att saker oftast inte är som det först ser ut. Även jag gömmer många sanningar bakom en bild som jag flitigt målar på. Vandra en mil i min värld, bo en mil hos min familj. Gör det jag gör i en mil. Kanske framför allt: se i mina backspeglar i en mil.
Just nu (eller ganska exakt för en vecka sedan) har jag kommit dit att jag målat så många lager på bilden av mig själv att jag knappt ens själv vet vad som var på riktigt från början. Jag kan inte komma längre på resan just nu. Min resa framåt kräver först en snabb tur tillbaks, en omväg, en vilopaus, för att kunna hitta vad som är sant och äkta, vad av mitt jag som ska få följa med på min resa framåt. Självrannsakan. Ödmjukhet inför mitt eget levnadsöde. Vad är min huvudsakliga identitet...
Att skriva orden som klär tankarna i fjäderdskrud, ger dem vingar, för dem till (dig) en eventuell läsare, är en styrka för mig. Även om du:et kanske bara är jag?
Jag är fast besluten att hitta vad som finns gömt inne i mitt hjärta. Är det sant som de säger om mig? Är det sant som jag själv säger om mig?
Slå följe med mig en bit på resan. Kanske bara en kilometer, om du vill.
Välkommen.
A
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
