Den Ljusaste Veckan?

long time, no see. no symptom?

Kanske,
senaste veckan,
när jag inte haft jobb som distraktion har det varit lite svårare faktiskt. Har det varit aningens mörkare, trots att den här veckan ändå varit årets ljusaste. Rent tekniskt, praktiskt, fysiskt alltså. Men inne i mig rätt blandat. Har mina ljusa stunder, men mörkret, ångesten, gör sig påmind. Gnager i kanten. Pockar på uppmärksamheten.

Höjdpunkter har varit Erik Tilling. Sol i trädgården. Kattmys. Grill med kära församlingsvänner. Frukostparty med grannarna.

Annat har självklart varit bra. Men det där var extra.

Imorn ska solen skina och jag måste vila. vila. vila. järnet. stenhårt ska jag vila i solen. typ. vila bort den där tröttheten som jag känner igen och som inte enbart beror på för lite sömn och så.

Men hjälp. Vad lätt det är att hitta anledningar att inte ta tag i vilan. Som att imorn ska solen skina. Då vilar jag hellre ute.

out. natt. sömn.

Att börja må bra igen?

Jag frågade mig själv för ett tag sedan: hur vet jag när jag mår bra igen?
Det enda jag visste var att jag ännu inte mår som jag vill må när jag är "färdig" med mig själv. Som om det någonsin kommer hända...

Och jag vet på det att jag är trött och vill sitta ensam i mörkret inne i min soffa och inte göra något. På det vet jag att jag inte är som jag borde.

Men jag är inte lika mörk som jag har varit. Jag är inte lika ledsen och inte lika ofta ledsen. Jag skriver inte ens mina blogg-inlägg här längre. På min depressionsblogg. I min mörkerblogg som är vit och ljus, som en motsägelse för att lura ögat och hösten som var år 2009 och som kanske mest av allt borde varit svart för hösten var en avgrund.

Våren är lite tom ännu. Jag har tagit några steg. Några stora och några mindre. De stora stegen skrämmer mig och jag skulle kunna gråta bara av tanken på dem. Bara av att fatta att det faktiskt var jag som gjorde detdära. Att det faktiskt är jag som är så freaking korkad att jag inte fattar att jag fortfarande måste dra mina gränser.

Det är earth-hour och jag släckte lampan och tände ett votivljus som luktar nåt gott som jag inte kommer ihåg. Men jag sitter med datorn på. Och skiter i att bry mig om att den liksom en lampa drar ström. Whatever, är mitt ord idag.

Jag mår bättre, men jag är inte framme än. Ge mig lite tid att andas så kanske jag snart hittar hem i mig själv igen.

-A

Glömma...

Jag har börjat glömma igen. Glömma viktiga saker, som koden till bankkortet och pin-koden till mobilen. Och Namn. Jag som alltid kan allas namn. Och jag försöker komma ihåg allt jag knutit upp mina koder kring. Det är borta. Jag försöker koppla ihop ansikten med namn, men det stämmer inte. Känns fel. Är tomt. Människor som jag känner. Känner mycket väl.

Jag trodde jag var friskare i huvudet nu, men alltså kanske inte.

En vacker dag kommer allt vara som vanligt igen?

Vad du än gör: bli inte sjukskriven under tiden du studerar.

Man ska inte vara sjukskriven student. Man bara ska inte det.

låtsasvärlden

ja, man kan ju alltid låtsas. men jag vet inte vad det ska tjäna till. man kan känna sig piggare, starkare och bättre. men det är mest på låtsas. för bakslagen är tätare nu. tror jag.

det skulle vara enkelt om jag låtsades och bara körde på som vanligt. men just idag känns det som om allt skulle kunna skita sig. att allt bara skulle kunna ta slut liksom. som att det inte finns en väg framåt.

jag vet inte vilka framtidsdrömmar jag vågar ha, för just nu säger erfarenheten att de ändå spricker. och jag orkar inte fler kraschar. jag gör det bara inte.

den overkliga världen är nog lättare att hantera. där inget är på riktigt, där inget är viktigt. där man inte skjuter undan sådant som hade varit enklare att göra för länge sedan och där man bara lever. är. finns. andas.

vet inte vart jag ska vända mig för att få rätsida på det hela.

"håll om mig. stryk mig över mitt hår.

viska till mig att allt kommer att ordna sig.

mina kinder är salta. mitt hjärta är tungt.

var lugnet i min storm."