Granatäpplen...

...och Myrra.

Jag tycker inte att alla filmer måste ha en catchig story. Jag tycker inte att alla filmer behöver hålla ett högt tempo. Jag tycker inte att alla filmer måste fungera i sin egen ram. En film kan vara till för något annat liksom.

Det hände inte så mycket, men samtidigt hände massor. Det intressanta tyckte jag var karaktärerna som målades upp. Umm Habib gjorde stort intryck... Kvinnorna. Kvinnorna var så olika, så livfulla. Så inte stereotypa.

Jag gillade att allt inte serverades. Intensiteten i enkla bilder och skeenden. Och att det var så förutsägbart men ändå inte. Fotlänken, dansen, mötet vid gallret, utsikten över de konfiskerade ägorna, kaffet, Olivskörden.

Det är klart att det politiska budskapet talar. Men jag vet inte vilket budskap jag lyssnar på. Jag tittar på bilderna, ser människorna och mötena. Läser minspelen, stoltheten. Glädjen. Kärleken. Passionen. Olyckan.

En långsam film. Ja. Utan handling. Kanske.

Jag kan inte sätta ord på det. Men jag tyckte om känslan.

Out.