Jag trodde det värsta var över...
Jag vet inte om jag ska kämpa mot ångesten längre eller om jag ska låta den komma på riktigt. Den där äckliga ni vet som helt bedövar kroppen så att man inte vet vart man ska ta vägen och det enda man kan göra är att krypa ihop i fosterställning och vara förtvivlad, förtvivla, förtvivla. Och inte veta vad man vill göra åt det, inte veta vad man kan göra åt det, inte veta om man vill göra något åt det. Det enda man ber om är att slippa. Till vilket pris som helst. Slippa. Slippa den där inre smärtan kampen brottningen slippa skriken som liksom finns på insidan som gör livet outhärdligt och svart svart svart som natten och ingenstans ser man ljusningen och ingenstans finns den enda människan som man någonsin kunnat vara sig själv med och man fattar inte alls varför livet tagit den vändningen det gjort och man kan inte tänka klart och man bara ligger under täcket och slutar andas och orkar inte kämpa mer.
Jag trodde fel.
Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag vet inte. Jag kan inte. Och jag ropar ropar ropar SKRIKER till Gud att han MÅSTE göra något åt det nu för det går inte längre och jag orkar inte mer nu och jag vill inte. Vill inte vill inte villintevillintevillinte. Vill inte mer.
-
lördag 7 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag läste någonstans att våran hjärna är fortfarande programmerad för stenåldern, vi har kommit långt i utvecklingen, men kroppen har fortfarande grundinställning kvar. så när kroppen tror att det är fara på färde, till exempel att du blir jagad kanske. då är ju första instinkten att fly.
SvaraRaderamen i dessa tider, när det inte är en fara som går att " ta på" (som en sabeltandad tiger t.ex.) när det är en fara som man inte direkt kan fly från, då reagerar ju kroppen ändå på samma sätt, men man vet inte vart man skall fly, eller göra av den adrenalinkicken, den ångesten som uppstår. det tröstar mig ibland, när ångesten har gått över och jag kan tänka klart igen, det tröstar mig lite då att veta att okej, det är min hjärna som reagerar lite lustigt, på något som har hänt kanske, eller bara att jag genom tankens kraft har utsatt mig för "fara"
detta låter kanske helflummigt, men om jag kan hjälpa dig på något litet sätt att se ett litet ljus någonstans ibland, så kanske det är bra. att jag flummar så här.:)