...och Myrra.
Jag tycker inte att alla filmer måste ha en catchig story. Jag tycker inte att alla filmer behöver hålla ett högt tempo. Jag tycker inte att alla filmer måste fungera i sin egen ram. En film kan vara till för något annat liksom.
Det hände inte så mycket, men samtidigt hände massor. Det intressanta tyckte jag var karaktärerna som målades upp. Umm Habib gjorde stort intryck... Kvinnorna. Kvinnorna var så olika, så livfulla. Så inte stereotypa.
Jag gillade att allt inte serverades. Intensiteten i enkla bilder och skeenden. Och att det var så förutsägbart men ändå inte. Fotlänken, dansen, mötet vid gallret, utsikten över de konfiskerade ägorna, kaffet, Olivskörden.
Det är klart att det politiska budskapet talar. Men jag vet inte vilket budskap jag lyssnar på. Jag tittar på bilderna, ser människorna och mötena. Läser minspelen, stoltheten. Glädjen. Kärleken. Passionen. Olyckan.
En långsam film. Ja. Utan handling. Kanske.
Jag kan inte sätta ord på det. Men jag tyckte om känslan.
Out.
lördag 31 oktober 2009
sortering
för att få en fin blandning på musiken på spotify har jag sorterat dem efter speltid. kortaste låten är veronica maggios ingen kommer undan (inte ens i sverige) på 1:48 och längsta låten är equilibriums mana på 16:23.
annars idag har jag gjort ett interaktivt högskoleprov. en poäng från ett komma åtta fick jag. jag klurar lite på om jag ska bortförklara det med att man inte läser så bra på skärm eller att jag gjorde det på bra mycket kortare tid än vad man får eller om jag ska ljuga ihop någon annan bortförklaring.
jag tycker ju om att vara "bra", men vad ska man med resultat till? det är sedan länge överspelat.
snart kommer en kommentar om filmstudions film.
A
annars idag har jag gjort ett interaktivt högskoleprov. en poäng från ett komma åtta fick jag. jag klurar lite på om jag ska bortförklara det med att man inte läser så bra på skärm eller att jag gjorde det på bra mycket kortare tid än vad man får eller om jag ska ljuga ihop någon annan bortförklaring.
jag tycker ju om att vara "bra", men vad ska man med resultat till? det är sedan länge överspelat.
snart kommer en kommentar om filmstudions film.
A
onsdag 28 oktober 2009
Take my hand
Ta min hand, gå med mig! Tillsammans ska du se att vi kan hitta vägen. Tillsammans kan vi hoppa från klippan, och hand i hand kommer vi att flyga, segla, sväva. Tillsammans. Hand i hand. Inget kan stoppa oss nu.
Ta min hand, lägg allt det andra åt sidan. Nu börjar äventyret. Nu börjar vi om.
Ta min hand, och släpp mig inte nu?
A
Ta min hand, lägg allt det andra åt sidan. Nu börjar äventyret. Nu börjar vi om.
Ta min hand, och släpp mig inte nu?
A
tisdag 27 oktober 2009
Elaka önskningar
Idag har jag försökt skriva om ett ämne som inte är helt okomplicerat. Jag försöker börja, men inser att det jag vill skriva varken är trevligt eller vackert. Men jag är arg. Så sjukt arg. Och ledsen. Och sårad. Och jag vet inte vad.
Vill du inte läsa meningslösheter kan du hoppa över detta inlägget.
Och jag vill inte spy galla över människor. Jag vill inte i hemlighet önska människor missfall och utbrändhet. Jag vill kunna se något gott i alla, men vissa gör det svårt. Jag vill rycka på axlarna och bara tänka att smaken är som baken och att alla inte har samma humor. Personligen har jag aldrig förstått mig på att vissa människor envisas med att tro att man skrattar med dem, när man egentligen skrattar Åt dem. Men det kanske är jag som inte fattar?!?
Orsakerna till min upprördhet hittar du här och här.
Yeah right. Right back at ya för att använda hennes egna vokabulär.
Då är det bara kul att veta att anledningen till att denna (icke-)nyhet kom fram på det sätt den gjorde är fantastiske Jihdes förtjänst. Läs om det här... Fantastiskt kul tyckte jag. Det ger mig vatten på min kvarn angående mina misstankar kring hennes mentala nivå.
Jag vill egentligen inte ägna min blogg åt sånt här. Jag var bara tvungen att få ut lite av min ilska och så. Och jag har undvikt alla ord som korkad, ointelligent, uppblåst, självcentrerad, bakom flötet, född i farstun, dum i huvudet, värdelös programledare och bottennapp...
(Och jag fattar att hennes reaktion på kommentarer som mina är att det är kul att jag är så korkad att jag inte fattar att hon driver, eller att det är det som är det roliga med att blogga. Sure. Jag ska aldrig mer tycka synd om henne för att hon är så bortkommen och tafatt i tv-rutan. Jag ska i fortsättningen skratta åt hennes tattiga försök att underhålla. För det handlar fortfarande om mobbningstv och lyteskomik. På en annan nivå bara.)
Och nu när jag har spytt gallan ska jag börja be för och välsigna henne, jag ska be Gud att ge mig kärlek, jag ska sträva efter att se på henne (och hennes vän) med Guds ögon, som Guds avbild. Som Guds barn. För inte heller jag är perfekt.
-Lite mindre upprörd Andrea
Vill du inte läsa meningslösheter kan du hoppa över detta inlägget.
Och jag vill inte spy galla över människor. Jag vill inte i hemlighet önska människor missfall och utbrändhet. Jag vill kunna se något gott i alla, men vissa gör det svårt. Jag vill rycka på axlarna och bara tänka att smaken är som baken och att alla inte har samma humor. Personligen har jag aldrig förstått mig på att vissa människor envisas med att tro att man skrattar med dem, när man egentligen skrattar Åt dem. Men det kanske är jag som inte fattar?!?
Orsakerna till min upprördhet hittar du här och här.
"Katrin, tjejer som du och jag får inte missfall för vi skulle inte ta det så
hårt. Vi ororar oss inte." Helt rätt. Det är samma med utbrändhet. Det händer
bara de svaga.
Yeah right. Right back at ya för att använda hennes egna vokabulär.
Då är det bara kul att veta att anledningen till att denna (icke-)nyhet kom fram på det sätt den gjorde är fantastiske Jihdes förtjänst. Läs om det här... Fantastiskt kul tyckte jag. Det ger mig vatten på min kvarn angående mina misstankar kring hennes mentala nivå.
Jag vill egentligen inte ägna min blogg åt sånt här. Jag var bara tvungen att få ut lite av min ilska och så. Och jag har undvikt alla ord som korkad, ointelligent, uppblåst, självcentrerad, bakom flötet, född i farstun, dum i huvudet, värdelös programledare och bottennapp...
(Och jag fattar att hennes reaktion på kommentarer som mina är att det är kul att jag är så korkad att jag inte fattar att hon driver, eller att det är det som är det roliga med att blogga. Sure. Jag ska aldrig mer tycka synd om henne för att hon är så bortkommen och tafatt i tv-rutan. Jag ska i fortsättningen skratta åt hennes tattiga försök att underhålla. För det handlar fortfarande om mobbningstv och lyteskomik. På en annan nivå bara.)
Och nu när jag har spytt gallan ska jag börja be för och välsigna henne, jag ska be Gud att ge mig kärlek, jag ska sträva efter att se på henne (och hennes vän) med Guds ögon, som Guds avbild. Som Guds barn. För inte heller jag är perfekt.
-Lite mindre upprörd Andrea
tisdag 20 oktober 2009
Tyckfrihet
Jag har bestämt mig för att inte ha så mycket åsikter om saker jämt. Men det är svårtsvårtsvårt. Jag är liksom sån att jag tycker mycket. Jag tycker mycket om mycket. Jag tycker om att tycka. Jag tycker om att gå igång på saker. Jag tycker om att ha rätt och veta saker.
Men just nu mår jag bättre av att inte tycka så mycket. Av att låta andra ha rätt, att låta andra välja och bestämma. Och så har jag lärt mig att det finns människor som frågar vad jag tycker men sen skiter i vilket. Och då är det verkligen bortkastat engagemang.
Jag har en såndär moralisk rättskänsla. Rättspatos. Vill veta och analysera olika beslut. Saker ska gå rätt till. Vad är rätt gentemot alla möjliga. Vad är rätt gentemot myndigheter. Vad är rätt gentemot beslut vi själva har fattat. Och jag övar på att tänka på vad som är rätt gentemot mig själv.
Jag är en sån där passionerad tyckare. En besserwisser.
Men rätt gentemot mig själv är kanske att låta människorna runt omkring mig stå för sina val och fatta beslut som jag inte gillar. Och skita i vilket. (Fast innerst inne vet jag att jag kommer bubbla av frustration över att människor beslutar saker som påverkar mig.)
Så jag ska fortsätta öva på att vara den lugna. Den som inte bryr sig så hårt. Den som låter bli att koka. Den som låter bli att tycka.
A
Men just nu mår jag bättre av att inte tycka så mycket. Av att låta andra ha rätt, att låta andra välja och bestämma. Och så har jag lärt mig att det finns människor som frågar vad jag tycker men sen skiter i vilket. Och då är det verkligen bortkastat engagemang.
Jag har en såndär moralisk rättskänsla. Rättspatos. Vill veta och analysera olika beslut. Saker ska gå rätt till. Vad är rätt gentemot alla möjliga. Vad är rätt gentemot myndigheter. Vad är rätt gentemot beslut vi själva har fattat. Och jag övar på att tänka på vad som är rätt gentemot mig själv.
Jag är en sån där passionerad tyckare. En besserwisser.
Men rätt gentemot mig själv är kanske att låta människorna runt omkring mig stå för sina val och fatta beslut som jag inte gillar. Och skita i vilket. (Fast innerst inne vet jag att jag kommer bubbla av frustration över att människor beslutar saker som påverkar mig.)
Så jag ska fortsätta öva på att vara den lugna. Den som inte bryr sig så hårt. Den som låter bli att koka. Den som låter bli att tycka.
A
söndag 18 oktober 2009
The Mess
Var på mässa idag. Jag är dålig på att recensera gudstjänster, men jag ska i alla fall ge någon form av utlåtande... eller nja. Några virriga statements.
Fullsatt Metodistkyrka.
Konfirmander med tillhörande klänningar. Som satt och viskade med varandra under hela gudstjänsten. Till allmänhetens beskådande. Som hade som uppgift att bära in ljusen.
Ingångsprocession med en fetstor Bibel i högsta hugg.
Sitta och stå enligt stjärnorna och sjunga märkliga melodier på konstiga texter.
En predikan som kändes som hämtad ur en familjegudstjänst kanske. Med illustrativa föremål och enkelt (men sant) tema.
Preludium och Postludium och kåpor på prästerna.
Nattvard där man kunde bli matad. Och med äckligt beskt vin.
Ungdomspräst och ungdomsledare med konstigt rörelsemönster.
Jag säger inte att den gudstjänstkultur jag oftast finns i är enklare. Men för mig är den.
Och av budskapet tar jag med: leva varje dag i kraftfältet mellan korset och tronen.
A
Fullsatt Metodistkyrka.
Konfirmander med tillhörande klänningar. Som satt och viskade med varandra under hela gudstjänsten. Till allmänhetens beskådande. Som hade som uppgift att bära in ljusen.
Ingångsprocession med en fetstor Bibel i högsta hugg.
Sitta och stå enligt stjärnorna och sjunga märkliga melodier på konstiga texter.
En predikan som kändes som hämtad ur en familjegudstjänst kanske. Med illustrativa föremål och enkelt (men sant) tema.
Preludium och Postludium och kåpor på prästerna.
Nattvard där man kunde bli matad. Och med äckligt beskt vin.
Ungdomspräst och ungdomsledare med konstigt rörelsemönster.
Jag säger inte att den gudstjänstkultur jag oftast finns i är enklare. Men för mig är den.
Och av budskapet tar jag med: leva varje dag i kraftfältet mellan korset och tronen.
A
torsdag 15 oktober 2009
Snordag
Sitter hemma med en elak förkylning. Ont ont i halsen och tjock i näsan. Huvet dunkar.
Så jag lyssnar lite på The Long Fall Back To Earth och söta Lisa Mitchell. Läser lite skräplitteratur och favoritbloggarna. Snyter näsan med jämna mellanrum. Klurar på om det är grissjukan eller en streptokock som vill bosätta sig i min kropp. Väger för- och nackdelar med båda. Och listar tecknena som tyder på dem (läs: analyserar snor).
Sen måste man tänka på att göra sig nåt att äta. Kanske bananmuffins med min övermogna banan? Men jag drar mig för att kliva ur soffan och bort från duntäckesvärmen. Det är snorkallt hos mig...
A
Så jag lyssnar lite på The Long Fall Back To Earth och söta Lisa Mitchell. Läser lite skräplitteratur och favoritbloggarna. Snyter näsan med jämna mellanrum. Klurar på om det är grissjukan eller en streptokock som vill bosätta sig i min kropp. Väger för- och nackdelar med båda. Och listar tecknena som tyder på dem (läs: analyserar snor).
Sen måste man tänka på att göra sig nåt att äta. Kanske bananmuffins med min övermogna banan? Men jag drar mig för att kliva ur soffan och bort från duntäckesvärmen. Det är snorkallt hos mig...
A
lördag 10 oktober 2009
supportrar
sport är oftast rätt underhållande. spännande. estetiskt tilltalande. något som däremot inte är så sexigt med sport är hängivna supportrar. de där som druckit några öl innan matchen börjar... de där som spottar och svär så snuset sprutar, de där med röstresurserna, som liksom glömmer att reglera volymen. de där som ropar att de älskar laget, och att laget älskar dem. (sure..) de där människorna som liksom nästan endast kommer till sin rätt (?) i klacken, och som i övriga världen verkar lite bortkomna, oförstådda...
man får heja på sitt lag. man får bli känslomässigt engagerad. men det är roligt för alla oss som inte blir lika exalterade av att se 12 karlar putta på en puck.
och idag är det visst fotboll.
A
man får heja på sitt lag. man får bli känslomässigt engagerad. men det är roligt för alla oss som inte blir lika exalterade av att se 12 karlar putta på en puck.
och idag är det visst fotboll.
A
torsdag 8 oktober 2009
planera vilan
Räknar timmar och prioriterar. Ska kolla över morgondagens aktiviteter och planera in lagom mycket ledig tid.
Innan kvällens aktivitet sätter igång tänkte jag slå på svt play och virka på nästa par tossor. Måste köpa mer mörkblått garn. Det här med att vara pysslig och kreativ är kul, jag slappnar av med att se mina händer åstadkomma något användbart. Frågan är när jag ska ta itu med disk och dammsugning, som numera är en aktivitet som behöver planeras in. Det är inte katastrof. Än.
En sak jag gjort idag, som liksom är en grund för att forma min fortsättning, är att varje timma avsätta en minut för att bara vila i Guds famn. Fokuserat tacka för att Gud omsluter mig på alla sidor. Så skriver Niklas i boken 100 dagar med Jesus. Och det är vilsamt att lägga bort alla andra tankar, och bara känna sig buren. En gång varje timme. En minut.
A
Innan kvällens aktivitet sätter igång tänkte jag slå på svt play och virka på nästa par tossor. Måste köpa mer mörkblått garn. Det här med att vara pysslig och kreativ är kul, jag slappnar av med att se mina händer åstadkomma något användbart. Frågan är när jag ska ta itu med disk och dammsugning, som numera är en aktivitet som behöver planeras in. Det är inte katastrof. Än.
En sak jag gjort idag, som liksom är en grund för att forma min fortsättning, är att varje timma avsätta en minut för att bara vila i Guds famn. Fokuserat tacka för att Gud omsluter mig på alla sidor. Så skriver Niklas i boken 100 dagar med Jesus. Och det är vilsamt att lägga bort alla andra tankar, och bara känna sig buren. En gång varje timme. En minut.
A
klänning och skor
Tittatittatitta, titta vad jag hittade på röda korset i Jakobsberg häromveckan! En klänning och ett par skor (och en slips också, men den visar jag inte nu).
En knälång klänning i grönt och blått och guld. Den är inte dålig den blåsan. 60 kronr fick jag betala för den, och jag vet inte riktigt när jag ska använda den. Min syster ville köpa den, men den var för trång för henne. Och jag kunde inte låta bli att köpa den. Jag tog inte kort på den roligaste grejen med den, den har en skört! En frack-stjärt fast på klänning! Den har inget märke, inget tvättråd. Den är hemsydd av någon någon gång. Svårt att veta när...
Såhär ser den ut på. Den sitter liksom nästan helt perfekt. Kan man låta bli då? Om inte annat kan jag använda den till någon fancy fest på nyår (as if I ever would be invited på något som en fancy fest...), eller nästa gång jag ska på bröllop?
Och så var jag bara tvungen, av nostalgiska skäl, att köpa dessa mörkblå skor med rosetter och guldspänne, typ två och en halv centimeters klack.
En knälång klänning i grönt och blått och guld. Den är inte dålig den blåsan. 60 kronr fick jag betala för den, och jag vet inte riktigt när jag ska använda den. Min syster ville köpa den, men den var för trång för henne. Och jag kunde inte låta bli att köpa den. Jag tog inte kort på den roligaste grejen med den, den har en skört! En frack-stjärt fast på klänning! Den har inget märke, inget tvättråd. Den är hemsydd av någon någon gång. Svårt att veta när...
Såhär ser den ut på. Den sitter liksom nästan helt perfekt. Kan man låta bli då? Om inte annat kan jag använda den till någon fancy fest på nyår (as if I ever would be invited på något som en fancy fest...), eller nästa gång jag ska på bröllop?
Och så var jag bara tvungen, av nostalgiska skäl, att köpa dessa mörkblå skor med rosetter och guldspänne, typ två och en halv centimeters klack. När jag var liten, kanske fem år, hade jag ett par mörkblå lackskor med en sån där stor bred låg klack som barnskor ibland har. Men de lät i alla fall, som riktiga klackskor ska göra. De hade ännu mer enorma rosetter framtill och guldspännet var större än dessa. Men känslan är exakt samma. Som för nästan tjugo år sedan. För 30 kronor. (Bra mycket billigare än att gå till tandläkaren...)
A
Gadd-vård
Var hos tandläkaren i morse.
170 kr kostade det att bara få veta att jag måste använda tandtråd och 650 att tandläkaren skulle kolla på röntgenbilderna av tänderna. Grr. Totalt fick jag betala 220 kronor efter att de dragit av 600 kr i tandvårdsbidrag. Nästa år har jag bara 300 i tandvårdsbidrag.
Yey.
A
170 kr kostade det att bara få veta att jag måste använda tandtråd och 650 att tandläkaren skulle kolla på röntgenbilderna av tänderna. Grr. Totalt fick jag betala 220 kronor efter att de dragit av 600 kr i tandvårdsbidrag. Nästa år har jag bara 300 i tandvårdsbidrag.
Yey.
A
lunch och jobb och shopping och så
Fiskpinnar och pulvermos är en finfin lunch som idag avnjuts med majs och majonnäs. Orkade inte promenera ut till villan till lunch och sedan åka och plocka äpplen, så jag höll mig hemma, vilade, laddar upp för eftermiddagens övningar. Om jag räknade timmar som en slav så skulle jag kunna jobba mina 25% utan att göra någonting alls i projektet. Så jag får hålla hårt i klockan faktiskt.
Snart ska jag klä om och fota mitt fynd från Stockholm. (Eller ska man säga Jakobsberg, röda korset...) Jag tänkte att jag skulle göra det redan samma kväll, men det har inte blivit av, och sen har jag tänkt att det spelar ingen roll, men jag fick höra att Johannas Sara undrar vad det var för klänning som passade mig men inte min syster... Snartsnart ska ni få se hur den ser ut. :)
A
Snart ska jag klä om och fota mitt fynd från Stockholm. (Eller ska man säga Jakobsberg, röda korset...) Jag tänkte att jag skulle göra det redan samma kväll, men det har inte blivit av, och sen har jag tänkt att det spelar ingen roll, men jag fick höra att Johannas Sara undrar vad det var för klänning som passade mig men inte min syster... Snartsnart ska ni få se hur den ser ut. :)
A
tisdag 6 oktober 2009
de stora världsfrågorna...
jag: varför har man hår på huvudet?
micke: varför har man hår på bröstet? (Visar demonstrativt.)
en stund senare i samtal om att sova med Nallen:
micke: aha, det är därför killar har hår på bröstet, för att vara som gosedjuret!
A
micke: varför har man hår på bröstet? (Visar demonstrativt.)
en stund senare i samtal om att sova med Nallen:
micke: aha, det är därför killar har hår på bröstet, för att vara som gosedjuret!
A
soteriologi
Frälsningslära var rubriken. Och jag kände yes, vad roligt. Jag vill diskutera den subjektiva försoningsläran kontra den objektiva, jag vill påminnas om vad poängerna var, jag vill höra vad åsikten är om den klassiska, dramatiska försoningsläran. Spännande!
Riktigt så blev det inte. Men helt okej.
Det blev lite mer... allmänt. Med inslag av alla tre... ;)
Och jag kanske var klokare på den tiden det begav sig, men nu vet jag faktiskt inte hur jag tänker. Jag vet inte om det är viktigt att veta hur jag tänker. Jag tror att man liksom i sitt eget tänkande kring det tillämpar olika tolkningar vid olika tidpunkter i livet.
En kort-kort beskrivning då av försoningslärorna och lite allmäna spåningar:
Klassisk: Försoningen handlar om Guds seger över djävul, död och synd genom Jesu död. Guds kamp mot det onda... (och seger).
Objektiv: Gud kan i sin helighet och rättfärdighet inte ta emot syndare, utan behöver utdela ett straff för synden. En juridisk bild, där Gud är vred (på synden) och människan inte kan närma sig honom utan ett (ställföreträdande) offer för synden. (Heter objektiv därför att Gud är objekt, det är han som är vred och behöver försonas.) Gud sänder sin son för att "ha någon att ta ut sin vrede på" typ.
Subjektiv: Gud är subjektet som utför försoningen. Det som hindrar människan från att komma till Gud är inte Guds vrede, utan människans val att inte ha med Gud att göra. Gud blir människa (inkarneras) för att visa sin oerhörda kärlek till människan, för att de ska förstå hur långt hans kärlek sträcker sig - till döden. (Istället för att bli människa för att kunna ta straffet...) Kan låta aningens banalt. Men... det finns poänger. Tanken är lite att Gud vet att vi inte kommer vända oss till honom om vi inte får veta hur han älskar.
En annan tanke när man pratar om frälsning, i relation till försoningslärorna, är ju när, vid vilken tidpunkt, den sker. På ett sätt sker den ju bara i Jesu död. Det är på Golgata den blir total. Det är där det är fullbordat. Om man tänker så, (om a så b) så finns det ju ingen anledning att någon individ inte skulle få komma till Gud, för synden (att leva utan Gud) är försonad, varför mer för mig som insett min synd än för den som för sent inser? Om det är Guds vrede som kräver ett straff, varför tar han inte bort sin vrede från alla, även den som inte vill tro just nu? (Eller gör han det?) Frälsningen kanske sker både då, på Golgata, och Nu, när jag bekänner Jesus som Herre, och ikläder mig hans död och uppståndelse och samtidigt hans rättfärdighet. Frälsning för världen skedde på Golgata, men frälsning för individen sker när den tar emot den. Jag vet faktiskt inte. Och jag vet inte om det är viktigt att veta.
Om jag då tänker på den subjektiva, där hela försoningen går ut på att överbevisa människan om att Gud älskar henne, så hamnar fokus mycket mycket mer på människans fria vilja. Men jag vet inte. Blir Jesu död något Nödvändigt? Lite låter det som att man kunde välja att vända sig till Gud även om Jesus inte hade dött... Och frälsning skedde kanske egentligen inte på Golgata, utan evar en individ vänder sig till Gud, och följer honom. Min tonåriga tvärsäkerhet formulerade det lite som att Gud är snäll och kanske lite mesig. Kanske har jag missuppfattat hela grejen. Och kanske tycker jag inte om tanken på att Gud försonar alla med sig, men det blir bara verkligt för dem som tar emot det. Och kanske tycker jag också att det är så himlans orättvist att Gud födde en tro i mig, men inte i alla... För tro är inte något som jag värker fram, tro är inte något jag presterar. Tro är något jag valde att ta emot, något som liksom föds inne i mig. En ny födelse liksom. Något jag bara Är, troende, av den nya naturen.
Jag tror att jag har snurrat in mig i ett trassligt garnnystan och tappat bort all logik och säkert läsare.
Kanske för att jag glömt bort hur jag tänker och hur man "ska" tro, så ville jag prata om mina frågor. Men nu bloggar jag om det istället. Dela gärna dina tankar om du har några.
Jag har inga svar, bara tankar och funderingar.
Är detta en frälsningsfråga? Ja, och kanske nej. ;)
A
Riktigt så blev det inte. Men helt okej.
Det blev lite mer... allmänt. Med inslag av alla tre... ;)
Och jag kanske var klokare på den tiden det begav sig, men nu vet jag faktiskt inte hur jag tänker. Jag vet inte om det är viktigt att veta hur jag tänker. Jag tror att man liksom i sitt eget tänkande kring det tillämpar olika tolkningar vid olika tidpunkter i livet.
En kort-kort beskrivning då av försoningslärorna och lite allmäna spåningar:
Klassisk: Försoningen handlar om Guds seger över djävul, död och synd genom Jesu död. Guds kamp mot det onda... (och seger).
Objektiv: Gud kan i sin helighet och rättfärdighet inte ta emot syndare, utan behöver utdela ett straff för synden. En juridisk bild, där Gud är vred (på synden) och människan inte kan närma sig honom utan ett (ställföreträdande) offer för synden. (Heter objektiv därför att Gud är objekt, det är han som är vred och behöver försonas.) Gud sänder sin son för att "ha någon att ta ut sin vrede på" typ.
Subjektiv: Gud är subjektet som utför försoningen. Det som hindrar människan från att komma till Gud är inte Guds vrede, utan människans val att inte ha med Gud att göra. Gud blir människa (inkarneras) för att visa sin oerhörda kärlek till människan, för att de ska förstå hur långt hans kärlek sträcker sig - till döden. (Istället för att bli människa för att kunna ta straffet...) Kan låta aningens banalt. Men... det finns poänger. Tanken är lite att Gud vet att vi inte kommer vända oss till honom om vi inte får veta hur han älskar.
En annan tanke när man pratar om frälsning, i relation till försoningslärorna, är ju när, vid vilken tidpunkt, den sker. På ett sätt sker den ju bara i Jesu död. Det är på Golgata den blir total. Det är där det är fullbordat. Om man tänker så, (om a så b) så finns det ju ingen anledning att någon individ inte skulle få komma till Gud, för synden (att leva utan Gud) är försonad, varför mer för mig som insett min synd än för den som för sent inser? Om det är Guds vrede som kräver ett straff, varför tar han inte bort sin vrede från alla, även den som inte vill tro just nu? (Eller gör han det?) Frälsningen kanske sker både då, på Golgata, och Nu, när jag bekänner Jesus som Herre, och ikläder mig hans död och uppståndelse och samtidigt hans rättfärdighet. Frälsning för världen skedde på Golgata, men frälsning för individen sker när den tar emot den. Jag vet faktiskt inte. Och jag vet inte om det är viktigt att veta.
Om jag då tänker på den subjektiva, där hela försoningen går ut på att överbevisa människan om att Gud älskar henne, så hamnar fokus mycket mycket mer på människans fria vilja. Men jag vet inte. Blir Jesu död något Nödvändigt? Lite låter det som att man kunde välja att vända sig till Gud även om Jesus inte hade dött... Och frälsning skedde kanske egentligen inte på Golgata, utan evar en individ vänder sig till Gud, och följer honom. Min tonåriga tvärsäkerhet formulerade det lite som att Gud är snäll och kanske lite mesig. Kanske har jag missuppfattat hela grejen. Och kanske tycker jag inte om tanken på att Gud försonar alla med sig, men det blir bara verkligt för dem som tar emot det. Och kanske tycker jag också att det är så himlans orättvist att Gud födde en tro i mig, men inte i alla... För tro är inte något som jag värker fram, tro är inte något jag presterar. Tro är något jag valde att ta emot, något som liksom föds inne i mig. En ny födelse liksom. Något jag bara Är, troende, av den nya naturen.
Jag tror att jag har snurrat in mig i ett trassligt garnnystan och tappat bort all logik och säkert läsare.
Kanske för att jag glömt bort hur jag tänker och hur man "ska" tro, så ville jag prata om mina frågor. Men nu bloggar jag om det istället. Dela gärna dina tankar om du har några.
Jag har inga svar, bara tankar och funderingar.
Är detta en frälsningsfråga? Ja, och kanske nej. ;)
A
telefonkö
telefonködamen: det är många som ringer just nu. vi tar emot ditt samtal om
annan telefonködam: tre
telefonködamen: minuter. det är
annan telefonködam: fem
telefonködamen: samtal före.
-paus
telefonködamen: tack för att du väntar.
jag (tänker): ja, vad trodde du? att jag skulle lägga på eller?
telefonködamen: tack för att du väntar.
handläggare: jag ska koppa dig till en handläggare som har hand om de här frågorna.
jag: tack.
telefonködamen: du kan nu välja att använda dig av vår talsvarstjänst. tryck ett om du vill använda vår talsvartjänst. annars vänta kvar.
-paus
telefonködamen: tack för att du väntar.
jag (tänker): ja, nu tänkte jag inte sluta vänta, när jag väl fått någon på tråden.
A
annan telefonködam: tre
telefonködamen: minuter. det är
annan telefonködam: fem
telefonködamen: samtal före.
-paus
telefonködamen: tack för att du väntar.
jag (tänker): ja, vad trodde du? att jag skulle lägga på eller?
telefonködamen: tack för att du väntar.
handläggare: jag ska koppa dig till en handläggare som har hand om de här frågorna.
jag: tack.
telefonködamen: du kan nu välja att använda dig av vår talsvarstjänst. tryck ett om du vill använda vår talsvartjänst. annars vänta kvar.
-paus
telefonködamen: tack för att du väntar.
jag (tänker): ja, nu tänkte jag inte sluta vänta, när jag väl fått någon på tråden.
A
måndag 5 oktober 2009
Låt bilen stå på onsdag!
... men om du bor, lever och arbetar så att du kan låta den stå på onsdag, varför inte låta den stå på torsdag och fredag också? Och måndag och tisdag nästa vecka... och alla andra dagar...
Det finns en ANLEDNING till att folk använder bilen. Och använder man bilen av dåliga anledningar borde man låta bli! Punkt.
Säger jag som inte ens har en bil. Och kanske inte ens en cykel längre. Cykel nummer tre i ordningen att på grund av någons olagliga förfarande lämna ägaren?
A
Det finns en ANLEDNING till att folk använder bilen. Och använder man bilen av dåliga anledningar borde man låta bli! Punkt.
Säger jag som inte ens har en bil. Och kanske inte ens en cykel längre. Cykel nummer tre i ordningen att på grund av någons olagliga förfarande lämna ägaren?
A
söndag 4 oktober 2009
hittad
Varför är det enklaste i livet också det svåraste? Alla kategorier. Varför är orden ”följ mig” så svåra att agera på? Det är enklare att följa en uppsättning regler än att följa Jesus. Det är enklare att ha en massa åsikter och tankar och funderingar än att låta Kristi sinnelag råda i mitt hjärta.
Jag vill att min tro ska vara mer än ett försanthållande. Jag vill att det ska vara mer än att tänka Gud och Jesus i varannan mening och nämna hans namn för människor jag möter.
Jag tror inte ens att försanthållande nödvändigtvis måste vara steg ett i en relation med skaparen. Blotta viljan att tro är större än att låta argumentation och rationalitet och logik bestämma vem jag är. Viljan, längtan, att hitta rätt, hitta hem är större än att tänka sig fram till en antagen sanning: att Gud finns.
Reglerna och försanthållandet ger mig verktyg att hantera mitt liv allt längre bort från efterföljelsen. Levnadsmönstret som ser fromt ut gör att jag inte ens själv märker när de urholkar mitt inre, när mitt hjärtas längtan försvagas, tynar bort. För man tror kanske en stund att rutinerna, de goda vanorna ger stadga.
Man märker knappt när man börjar famla i mörkret, när liksom lampan släcks och vägarna blir suddiga. Svårigheten kommer när man under en tid har vant sig vid dagsljuset, när stigen varit tydlig en längre sträcka, och man plötsligt märker att det är mörkt runtomkring. När ens styrka blir en svaghet. När säkerheten i stegen plötsligt blir tveksamhet. När man tittar sig omkring och känner sig så ensam. Vilse. Och man vet inte om man är på rätt stig, man vet inte var man skulle svängt, om man skulle svängt, om man någonsin varit rätt. Man vet inte ens om det finns ett rätt, om det finns ett fel, om man är ensam i världen om att gå vilse och om man någonsin kommer hitta rätt väg igen. Och man försöker tända lampan, man försöker hitta vart man är på den där kartan som bara är suddig och svårläst. Man släpper den inte för en sekund, man vågar inte ge upp, man vågar inte lita på sig själv eller någon annan, men man står liksom på fel ställe. Fel.
Men som man säger om skogen. Går man vilse så ska man stanna vid ett träd, hänga upp någon form av tecken, hålla sig varm och vänta. Vänta.
Någon kommer och letar efter dig, någon kommer och hjälper dig att hitta hem.
Förtvivlad tänker jag: vem skulle leta efter mig?
Jag är för en sekund det förlorade fåret. Det förrymda fåret. Det bortsprungna, saknade, eftersökta. Kanske måste jag bara inse att jag kommit till vägs ände. Och att det klokaste jag kan göra just nu är att vänta. Vänta på att min Herde kommer och lyfter upp mig, som så många gånger förr.
Sluta leta lite. Bli hittad, hitta mig själv, låta Honom hitta mig. Komma hem.
Kanske är det just nu det bästa sättet att följa Honom.
A
Jag vill att min tro ska vara mer än ett försanthållande. Jag vill att det ska vara mer än att tänka Gud och Jesus i varannan mening och nämna hans namn för människor jag möter.
Jag tror inte ens att försanthållande nödvändigtvis måste vara steg ett i en relation med skaparen. Blotta viljan att tro är större än att låta argumentation och rationalitet och logik bestämma vem jag är. Viljan, längtan, att hitta rätt, hitta hem är större än att tänka sig fram till en antagen sanning: att Gud finns.
Reglerna och försanthållandet ger mig verktyg att hantera mitt liv allt längre bort från efterföljelsen. Levnadsmönstret som ser fromt ut gör att jag inte ens själv märker när de urholkar mitt inre, när mitt hjärtas längtan försvagas, tynar bort. För man tror kanske en stund att rutinerna, de goda vanorna ger stadga.
Man märker knappt när man börjar famla i mörkret, när liksom lampan släcks och vägarna blir suddiga. Svårigheten kommer när man under en tid har vant sig vid dagsljuset, när stigen varit tydlig en längre sträcka, och man plötsligt märker att det är mörkt runtomkring. När ens styrka blir en svaghet. När säkerheten i stegen plötsligt blir tveksamhet. När man tittar sig omkring och känner sig så ensam. Vilse. Och man vet inte om man är på rätt stig, man vet inte var man skulle svängt, om man skulle svängt, om man någonsin varit rätt. Man vet inte ens om det finns ett rätt, om det finns ett fel, om man är ensam i världen om att gå vilse och om man någonsin kommer hitta rätt väg igen. Och man försöker tända lampan, man försöker hitta vart man är på den där kartan som bara är suddig och svårläst. Man släpper den inte för en sekund, man vågar inte ge upp, man vågar inte lita på sig själv eller någon annan, men man står liksom på fel ställe. Fel.
Men som man säger om skogen. Går man vilse så ska man stanna vid ett träd, hänga upp någon form av tecken, hålla sig varm och vänta. Vänta.
Någon kommer och letar efter dig, någon kommer och hjälper dig att hitta hem.
Förtvivlad tänker jag: vem skulle leta efter mig?
Jag är för en sekund det förlorade fåret. Det förrymda fåret. Det bortsprungna, saknade, eftersökta. Kanske måste jag bara inse att jag kommit till vägs ände. Och att det klokaste jag kan göra just nu är att vänta. Vänta på att min Herde kommer och lyfter upp mig, som så många gånger förr.
Sluta leta lite. Bli hittad, hitta mig själv, låta Honom hitta mig. Komma hem.
Kanske är det just nu det bästa sättet att följa Honom.
A
fredag 2 oktober 2009
vägen vidare
Igår ägnades dagen åt att bära möbler och lådor och pussla in i ett släp och sedan en sån där nitton-kvadrats-lägenhet på tempus. Det är min svåger-to-be som precis har flyttat dit. Idag har jag träningsvärk. Det coolaste är att jag lyckades backa rätt så rätt med släpet. Första gången... I rock!
Idag ska jag försöka ta en lugn dag, ska göra mig en kopp the till, packa mina väskor och kanske försöka hinna med en film för att varva ner. Men det bär av till västkusten nu, för 75-årskalas. Det där med att ha balans och hinna varva ner är inte så lätt. Inte alls. Men när jag kommer hem så tror jag att det blir lättare igen, för då blir allt med överskådligt. Det blir bara Jag igen. Inga andra människors tider och planer att anpassa sig till. Och jag behöver nog ha det rätt mycket så ett tag till. En månad kanske...
25% betyder två timmar om dagen fem dagar i veckan. Det skulle betyda att jag kunde ha 158 timmar för mig själv i veckan. Då borde jag kunna ha tid att varva ner och hitta vägen vidare. Det känns så.
En sak står dock klar efter en vecka i Stockholm, att jag antagligen aldrig kommer klara av att bo här igen. Trots att jag älskar min familj massor.
Nu ska jag ta tag i att göra den här dagen verklig.
A
Idag ska jag försöka ta en lugn dag, ska göra mig en kopp the till, packa mina väskor och kanske försöka hinna med en film för att varva ner. Men det bär av till västkusten nu, för 75-årskalas. Det där med att ha balans och hinna varva ner är inte så lätt. Inte alls. Men när jag kommer hem så tror jag att det blir lättare igen, för då blir allt med överskådligt. Det blir bara Jag igen. Inga andra människors tider och planer att anpassa sig till. Och jag behöver nog ha det rätt mycket så ett tag till. En månad kanske...
25% betyder två timmar om dagen fem dagar i veckan. Det skulle betyda att jag kunde ha 158 timmar för mig själv i veckan. Då borde jag kunna ha tid att varva ner och hitta vägen vidare. Det känns så.
En sak står dock klar efter en vecka i Stockholm, att jag antagligen aldrig kommer klara av att bo här igen. Trots att jag älskar min familj massor.
Nu ska jag ta tag i att göra den här dagen verklig.
A
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
