på bussen på väg hem-hem. ska bli skönt att komma bort lite. funderar och funderar på framtiden, våren.
något har hänt, något säger mig att saker aldrig kommer bli som de var, och saker kommer aldrig bli bra igen. någon har sagt något som förändrat allt. och jag känner lite för att ge upp. vara värdelös, arbetslös till våren, för jag orkar inte konfliktera just nu. för jag pallar inte att leva upp till andras krav på mig. krav som är orimliga för dem själva också. jag lever efter min plan så gott jag kan just nu. gör saker jag mår bra av, tycker är roliga, vilar och är ensam mycket. och jag märker ju vad det är jag tycker är roligt. men när jag berättar att jag vill satsa på det så möts jag av en reaktion som säger mig just det, att något har hänt.
men i helgen är det jag-tid som gäller. göra saker som jag orkar och vill och har lust med. vila. umgås. prata, skratta, dricka the och åka pendeltåg fastän jag har körkort.
mest av allt är jag lycklig lycklig lycklig över att känna att jag längtar igen. att jag vill. att jag ser ljuset mitt i höstmörkret och att även om saker inte blir som de var och saker jag varit i inte kommer bli bra igen så kommer mitt liv att bli precis så underbart som det ska. för jag vet att jag delar mitt liv med Livet självt. och det är den största nåden.
love
A
onsdag 11 november 2009
efterdyningar
jobbar järnet för att hitta balans. att finna balanser. en lärarutbildningsbok, just det. tror inte den kan hjälpa mig nu.
ingen kommer undan inte ens i sverige som veronica maggio säger.
tänkte jag skulle skriva ett litet inlägg för att stilla oro (?) som väcks av förra inlägget.
jag mår okej.
jag går upp på morgonen och ser fram emot saker jag gör, fast ganska mycket av det jag gör går på rutin för jag känner att jag måste ha hjälp att hålla någon form av struktur.
när man står lite sådär halvt vid sidan om livet är det lätt att man observerar mycket och tänker på andra människor, hur de är, vad de gör, hur de reagerar. men tankarna blir liksom inte raka utan kurviga och trassliga. deras ord om sig själva stämmer inte med vad de gör. jag tycker det är rätt fascinerande. att de inte ser hur andra människor uppfattar dem.
jag SKA ta tag i att prata, men jag vet inte vad jag ska säga liksom. jag vet ju inte vad jag tänker och känner. och jag blir så sjukt trött på att så många människor hela tiden uttrycker sig som om de vet bättre och har svar på hur jag ska göra för att må och som om de vet mitt problem och som om de också har varit där jag är. jag har svårt att tro det. jagvet att många har det tufft och jobbigt. men jag tror inte alls att de vet hur det känns att vara jag. det märks så tydligt när man faktiskt på riktigt möter någon som upplevt liknande känslor. det är som att man ser det i deras ögon och som att de fattar att jag inte (i alla fall just nu) orkar höra dem säga hur bra allt kommer bli om ett tag och att allt kommer lösa sig och så. jag kan få leverera klyschorna tack. när jag inte orkar svara på den där idiotiska frågan hur det är. då kan jag få svara huvudet upp och fötterna ner, men det ska nog bli bra snart och le så att alla mina sneda tänder syns och så ska jag vifta bort klumpen som jag inte vill blotta alltid även om den nästan alltid sitter där och gör ont. de som vet vad det handlar om delar hela sitt liv i en enda smärtfylld blick och man vet att de förstår och står bredvid en i allt. en del som inte förstår är hjärtskärande ärliga med det men visar att de förstår att det gör obegripligt ont och man kan inte låta bli att älska dem så mycket för det.
den andra typen av människor som man vill umgås med är de som behandlar en som om allt var bra och som vågar ha roligt med en och som liksom ger en sådana där livsfyllda stunder.
men jag orkar inte prata om det. inte jämt. inte med vem som helst. och inte med folk som tror att de vet så himla mycket om hur det är...
när jag processar mitt liv så stämmer inte bilden riktigt. och min självbild är precis lika skev som jag reflekterar över andras. för jag har förändrats. jag är inte den jag var. jag beter mig inte som jag trodde jag gjorde och jag beter mig definitivt inte som jag vill.
jag är inte säker på att jag tänker elaka tankar om mig själv eller att jag egentligen är ledsen. det jag känner är ju smärta. en inre smärta som gör så sjukt ont att jag blir ledsen och uppgiven av det. ledsenheten kommer efteråt, inte först.
undviker konsekvensanalys och framtidsdrömmar. de gör ondast.
A
ingen kommer undan inte ens i sverige som veronica maggio säger.
tänkte jag skulle skriva ett litet inlägg för att stilla oro (?) som väcks av förra inlägget.
jag mår okej.
jag går upp på morgonen och ser fram emot saker jag gör, fast ganska mycket av det jag gör går på rutin för jag känner att jag måste ha hjälp att hålla någon form av struktur.
när man står lite sådär halvt vid sidan om livet är det lätt att man observerar mycket och tänker på andra människor, hur de är, vad de gör, hur de reagerar. men tankarna blir liksom inte raka utan kurviga och trassliga. deras ord om sig själva stämmer inte med vad de gör. jag tycker det är rätt fascinerande. att de inte ser hur andra människor uppfattar dem.
jag SKA ta tag i att prata, men jag vet inte vad jag ska säga liksom. jag vet ju inte vad jag tänker och känner. och jag blir så sjukt trött på att så många människor hela tiden uttrycker sig som om de vet bättre och har svar på hur jag ska göra för att må och som om de vet mitt problem och som om de också har varit där jag är. jag har svårt att tro det. jagvet att många har det tufft och jobbigt. men jag tror inte alls att de vet hur det känns att vara jag. det märks så tydligt när man faktiskt på riktigt möter någon som upplevt liknande känslor. det är som att man ser det i deras ögon och som att de fattar att jag inte (i alla fall just nu) orkar höra dem säga hur bra allt kommer bli om ett tag och att allt kommer lösa sig och så. jag kan få leverera klyschorna tack. när jag inte orkar svara på den där idiotiska frågan hur det är. då kan jag få svara huvudet upp och fötterna ner, men det ska nog bli bra snart och le så att alla mina sneda tänder syns och så ska jag vifta bort klumpen som jag inte vill blotta alltid även om den nästan alltid sitter där och gör ont. de som vet vad det handlar om delar hela sitt liv i en enda smärtfylld blick och man vet att de förstår och står bredvid en i allt. en del som inte förstår är hjärtskärande ärliga med det men visar att de förstår att det gör obegripligt ont och man kan inte låta bli att älska dem så mycket för det.
den andra typen av människor som man vill umgås med är de som behandlar en som om allt var bra och som vågar ha roligt med en och som liksom ger en sådana där livsfyllda stunder.
men jag orkar inte prata om det. inte jämt. inte med vem som helst. och inte med folk som tror att de vet så himla mycket om hur det är...
när jag processar mitt liv så stämmer inte bilden riktigt. och min självbild är precis lika skev som jag reflekterar över andras. för jag har förändrats. jag är inte den jag var. jag beter mig inte som jag trodde jag gjorde och jag beter mig definitivt inte som jag vill.
jag är inte säker på att jag tänker elaka tankar om mig själv eller att jag egentligen är ledsen. det jag känner är ju smärta. en inre smärta som gör så sjukt ont att jag blir ledsen och uppgiven av det. ledsenheten kommer efteråt, inte först.
undviker konsekvensanalys och framtidsdrömmar. de gör ondast.
lördag 7 november 2009
Svartsvartsvart
Jag trodde det värsta var över...
Jag vet inte om jag ska kämpa mot ångesten längre eller om jag ska låta den komma på riktigt. Den där äckliga ni vet som helt bedövar kroppen så att man inte vet vart man ska ta vägen och det enda man kan göra är att krypa ihop i fosterställning och vara förtvivlad, förtvivla, förtvivla. Och inte veta vad man vill göra åt det, inte veta vad man kan göra åt det, inte veta om man vill göra något åt det. Det enda man ber om är att slippa. Till vilket pris som helst. Slippa. Slippa den där inre smärtan kampen brottningen slippa skriken som liksom finns på insidan som gör livet outhärdligt och svart svart svart som natten och ingenstans ser man ljusningen och ingenstans finns den enda människan som man någonsin kunnat vara sig själv med och man fattar inte alls varför livet tagit den vändningen det gjort och man kan inte tänka klart och man bara ligger under täcket och slutar andas och orkar inte kämpa mer.
Jag trodde fel.
Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag vet inte. Jag kan inte. Och jag ropar ropar ropar SKRIKER till Gud att han MÅSTE göra något åt det nu för det går inte längre och jag orkar inte mer nu och jag vill inte. Vill inte vill inte villintevillintevillinte. Vill inte mer.
-
Jag vet inte om jag ska kämpa mot ångesten längre eller om jag ska låta den komma på riktigt. Den där äckliga ni vet som helt bedövar kroppen så att man inte vet vart man ska ta vägen och det enda man kan göra är att krypa ihop i fosterställning och vara förtvivlad, förtvivla, förtvivla. Och inte veta vad man vill göra åt det, inte veta vad man kan göra åt det, inte veta om man vill göra något åt det. Det enda man ber om är att slippa. Till vilket pris som helst. Slippa. Slippa den där inre smärtan kampen brottningen slippa skriken som liksom finns på insidan som gör livet outhärdligt och svart svart svart som natten och ingenstans ser man ljusningen och ingenstans finns den enda människan som man någonsin kunnat vara sig själv med och man fattar inte alls varför livet tagit den vändningen det gjort och man kan inte tänka klart och man bara ligger under täcket och slutar andas och orkar inte kämpa mer.
Jag trodde fel.
Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag vet inte. Jag kan inte. Och jag ropar ropar ropar SKRIKER till Gud att han MÅSTE göra något åt det nu för det går inte längre och jag orkar inte mer nu och jag vill inte. Vill inte vill inte villintevillintevillinte. Vill inte mer.
-
fredag 6 november 2009
plastik fantastik
har vart på tupperwareparty idag. så husmorsligt eller nåt. snuskit dyrt. men det var ganska mysigt faktiskt...
sen blev det en ny glugg-sort. blåbärochlingon. den var way too söt, men smakade och luktade glöggigt. plump och lite quiz och lite inredning och så. Sen var min kväll färdig. och det är skönt att man kan hänga lite och slappa lite och flumma och vara som man aldrig är bara för att man är med så sjukt goa folk som käraste bea och så gullet magdalena och så knasigaste josef och henrik.
och jag slås av en underbar känsla av tacksamhet och lycka att jag får ha underbara vänner, fantastiska människor som gör mitt liv så sjukt mycket bättre bara för att de finns. och nu hoppas jag att så många som möjligt känner sig träffade, för alla de som stått mig nära någon period under mitt liv eller bara de sporadiska tillfällen vi ses har ju fört något ovärderligt till mig. gjort mig till den jag är, varit mitt stöd, mitt liv, min kärlek.
även om det ibland kan kännas lite platoniskt, plastigt, fejk så är jag tacksam för att kvalitéten på mina vänner står sig i tiden. tar inte slut för att omständigheterna förändras. ligger under ytan och påverkar dagligen mig, mina tankar, mina beslut.
så jag ska försöka, jag lovar, bli bättre på att tala om för folk hur underbara de är!
Love.
A
sen blev det en ny glugg-sort. blåbärochlingon. den var way too söt, men smakade och luktade glöggigt. plump och lite quiz och lite inredning och så. Sen var min kväll färdig. och det är skönt att man kan hänga lite och slappa lite och flumma och vara som man aldrig är bara för att man är med så sjukt goa folk som käraste bea och så gullet magdalena och så knasigaste josef och henrik.
och jag slås av en underbar känsla av tacksamhet och lycka att jag får ha underbara vänner, fantastiska människor som gör mitt liv så sjukt mycket bättre bara för att de finns. och nu hoppas jag att så många som möjligt känner sig träffade, för alla de som stått mig nära någon period under mitt liv eller bara de sporadiska tillfällen vi ses har ju fört något ovärderligt till mig. gjort mig till den jag är, varit mitt stöd, mitt liv, min kärlek.
även om det ibland kan kännas lite platoniskt, plastigt, fejk så är jag tacksam för att kvalitéten på mina vänner står sig i tiden. tar inte slut för att omständigheterna förändras. ligger under ytan och påverkar dagligen mig, mina tankar, mina beslut.
så jag ska försöka, jag lovar, bli bättre på att tala om för folk hur underbara de är!
Love.
A
onsdag 4 november 2009
Novus embrus
När jag vaknade idag kände jag mig totalt opepp. Blåsten ven i fönsterrutorna. Jag hade sovit aldeles för få och oroliga timmar. Sådana dagar vet jag inte om man ska vända på sig och säga hej då till världen och låtsas som om ingenting hänt. Dra täcket ännu högre och hårdare runt huvudet så att tårna sticker fram i nederkanten.
Det är november. Yeah, hejja, hejja, yippie! skriker min depression. Precis vad den behöver.
Min taktik blev att gå upp i alla fall. Ta en dusch. Låtsas att allt är som det ska och sätta igång med det som kallas dag. Och jag ska väl inte klaga. Har haft en lagom varierad och innehållsrik dag.
När jag öppnade dörren ut i det fria kände jag små små vassa snökorn piska mig i ansiktet. Snö. Snö. Ja.
Så har vi planerat teamdygnet.
När jag åt lunch så blåste snöflingorna ännu tätare och snarare horisontalt eller vertikalt på fel håll än det man traditionellt sätt ser. Eller tänker.
Sen har jag fikat och slappat och vart hos T och kollat på vem vet mest, bonde söker fru och Sunes jul.
Och så har jag godkänt familjens julplaner. Dvs att ha utdelning av jewleklewpar på foxing day. Syster nummer ett planerar att tillbringa julafton i Linköping med fästmannens familj och syster nummer två planerar att åka till Strängnäs med sin man till hans familj.
I övrigt har jag ätit en hel ask läkerol och en halv påse fikon. Min mage kommer inom kort meddela detta för omvärlden. Tur att det bara är jag själv som är min omvärld.
Idag har tårarna bara försökt typ tre gånger. Jag vet inte om jag ska stänga in dem. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Jag vet inte och jag orkar inte. Jag orkar inte gråta, jag orkar inte låta bli. Jag kan inte hantera mina tankar och känslor så bra som jag vill. Jag känner mig mest av allt bara så tom och hjälplös. Som att jag icke-är. Som att jag upphört att vara ett tag. Och när den känslan kommer så tappar jag fotfästet, jag tappar begreppet om verkligheten, jag glömmer bort när jag senast kände att jag levde. För jag går in i en zon av intighet.
Imorn ska jag ha en egendag, är det tänkt. Om jag mår tillräckligt bra. Annars kan jag komma att behöva lite tidsfördriv och så... För jag orkar inte ta itu med mina tårar. [Kan du inte bara komma hit och hålla om mig och låta mig få gråta mot din axel så kan du torka mina tårar och säga alla de rätta sakerna till mig och jag lovar att jag ska lyssna och om jag bara får luta mig mot dig en stund så ska du se att jag orkar och att jag kommer ta mig ut ur det här och vi ska bli starka tillsammans och då kan ingenting förstöra oss.]
Pepp pepp pepp.
Nu flyr jag en stund in i en annan värld. Ses sen.
A
Det är november. Yeah, hejja, hejja, yippie! skriker min depression. Precis vad den behöver.
Min taktik blev att gå upp i alla fall. Ta en dusch. Låtsas att allt är som det ska och sätta igång med det som kallas dag. Och jag ska väl inte klaga. Har haft en lagom varierad och innehållsrik dag.
När jag öppnade dörren ut i det fria kände jag små små vassa snökorn piska mig i ansiktet. Snö. Snö. Ja.
Så har vi planerat teamdygnet.
När jag åt lunch så blåste snöflingorna ännu tätare och snarare horisontalt eller vertikalt på fel håll än det man traditionellt sätt ser. Eller tänker.
Sen har jag fikat och slappat och vart hos T och kollat på vem vet mest, bonde söker fru och Sunes jul.
Och så har jag godkänt familjens julplaner. Dvs att ha utdelning av jewleklewpar på foxing day. Syster nummer ett planerar att tillbringa julafton i Linköping med fästmannens familj och syster nummer två planerar att åka till Strängnäs med sin man till hans familj.
I övrigt har jag ätit en hel ask läkerol och en halv påse fikon. Min mage kommer inom kort meddela detta för omvärlden. Tur att det bara är jag själv som är min omvärld.
Idag har tårarna bara försökt typ tre gånger. Jag vet inte om jag ska stänga in dem. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Jag vet inte och jag orkar inte. Jag orkar inte gråta, jag orkar inte låta bli. Jag kan inte hantera mina tankar och känslor så bra som jag vill. Jag känner mig mest av allt bara så tom och hjälplös. Som att jag icke-är. Som att jag upphört att vara ett tag. Och när den känslan kommer så tappar jag fotfästet, jag tappar begreppet om verkligheten, jag glömmer bort när jag senast kände att jag levde. För jag går in i en zon av intighet.
Imorn ska jag ha en egendag, är det tänkt. Om jag mår tillräckligt bra. Annars kan jag komma att behöva lite tidsfördriv och så... För jag orkar inte ta itu med mina tårar. [Kan du inte bara komma hit och hålla om mig och låta mig få gråta mot din axel så kan du torka mina tårar och säga alla de rätta sakerna till mig och jag lovar att jag ska lyssna och om jag bara får luta mig mot dig en stund så ska du se att jag orkar och att jag kommer ta mig ut ur det här och vi ska bli starka tillsammans och då kan ingenting förstöra oss.]
Pepp pepp pepp.
Nu flyr jag en stund in i en annan värld. Ses sen.
A
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
